Här är en intressant bloggpost om hur läget är för undervisning om evolutionen i muslimska länder generellt, även om artikeln specifikt tar upp just Pakistan som exempel så är den troligen representativ.

Pervez A. Hoodbhoy, a prominent atomic physicist at Quaid-e-Azam University in Pakistan, said that when he gave lectures covering the sweep of cosmological history from the Big Bang to the evolution of life on Earth, the audience listened without objection to most of it. “Everything is O.K. until the apes stand up,” Dr. Hoodbhoy said.

Mentioning human evolution led to near riots, and he had to be escorted out. “That’s the one thing that will never be possible to bridge,” he said. “Your lineage is what determines your worth.”

Det intressanta är att även om fundamentalister i dessa länder aldrig någonsin varit vänner av evolutionsteorin, så har läget tydligen förvärrats radikalt de senaste årtiondena eftersom fundisarnas makt ökat astronomiskt. Det komiska är att om man tar upp det här med muslimer så brukar man få höra att "ja men så länge vi inte går in på just det där med människans evolution så är islam kompatibelt med all vetenskap".

Bokstavstroende islam och vetenskap går inte samman. Man kan nämligen inte sålla väck de delar som inte passar med koranen och tro att man inte då påvisat ett enormt problem i kompabiliteten totalt. Om man undantar EN art så tappar evolutionen sin validitet. Och om evolutionen inte existerar, då faller vetenskapsgrenarna på rad.

När det gäller vetenskap behöver man inte tro på alla teorier som dyker upp. Men evolutionsteorin är inte en liten del av vetenskapen, det är ingen liten bakgata i biologin, nej den är en av de mer fundamentala för flertalet discipliner. Islam är inte kompatibelt med vetenskap så länge man försöker utesluta delar av vetenskapens viktigaste delar. Det kan inga koranverser i världen ändra på utan det är först när en religiös accepterar att religionens urkunder inte alls ska besvara sådana frågor som kompabilitet är möjligt. Så länge Koranens ord är betraktade som ofelbara ord och sanningar rakt från en gud och så länge Homo sapiens ska uteslutas från vetenskapliga förklaringar, är islam inte det minsta kompatibelt med vetenskapen.

Islams apologeter har på senare år kämpat hårt med hemsidor och propaganda där man försöker påvisa att Koranen inte bara är kompatibel med vetenskapen, den innehåller i princip alla vetenskapliga påståenden. Allt detta är såklart i bästa fall extremt godtyckligt, men i de flesta fall en ren lögn. Koranen innehåller samma hellenistiska tankegångar som fanns överallt på den här tiden. Inget nytt under solen alltså. Ingen ära åt Koranen. Inget bevis för gudomliga ord på den punkten.

Och den innehåller inte ett enda ord som möjliggör en mänsklig evolution. Så när muslimer försöker låtsas som att allt är lugnt mellan vetenskapen och koranen bara för att muslimer kan läsa till ingenjörer, bli läkare eller annat som bygger på vetenskap, så är det fortfarande en selektiv kompabilitet det handlar om där man helt enkelt struntar i vissa delar. 

Det sker enormt lite vetenskapliga upptäckter och framsteg i muslimska länder. Det gäller även rika muslimska länder så den ekonomiska variabeln håller inte att skylla på. Det gäller även muslimska länder med väl utvecklat skolsystem. Nobelpristagare i naturvetenskap från dessa länder lär vi inte få se någonsin troligen.

Det beror just på att man egentligen inte lär sig förstå vetenskap eller vetenskapligt tänkande - utan en utvald och censurerad del där själva ifrågasättande-processen som all vetenskap vilar på utesluts och ersätts med dogmatism. Dvs man lär sig en rad fakta precis som vi gör, men inte processen bakom hur fakta och teori tas fram genom att en fråga ställs. Hur fungerar X egentligen? Resultatet av ett äktenskap mellan fundamentalism och vetenskap är just denna sammanblandning av begreppen faktainlärning och vetenskapliga frågeställningar. En total 100%ig stagnation av den vetenskapliga utvecklingen blir då resultatet helt enkelt.

Människor som inte ens kan se en bild av sin profet, än mindre lyssna på en föreläsning om mänsklig evolution, utan att bli mordiska är knappast förmögna att kunna hantera ett vetenskapligt tänkande (mer än illusionsmässigt som jag påvisade ovan). Vi i västvärlden dras med våra kunskapsfientliga problem där "tycka" likställs med vetenskap, men de är nog rätt så marginella i jämförelse med de fundamentala problem som religiösa fanatiker i muslimska länder alltid kommer ha med vetenskapens viktigaste variabler: Den totalt fria tanken och den totala rätten att ifrågasätta precis allt. I den muslimska världen snackar vi ju inte bara en bristande respekt för skillnaden mellan åsikt och teori, här snackar vi ju om kontroll av teorier vilket är sju resor värre. Dumhet kan nog vetenskapen alltid bekämpa, men rena tankeförbud är desto svårare.

Islam är varken i teorin eller i praktiken kompatibelt med vetenskap. Koranen och det faktum att religionen i sig går mot ökad fundamentalism och snarast minskad liberalteologi gör det smått skrattretande att höra hur kompatibel Islam är med vetenskapen. Man går ju inte ens i rätt riktning för att kunna lyckas med det. (Tips: rätt riktning är alltså inte att anpassa vetenskapen efter religionen utan alltid tvärtom)

Det är rätt underhållande att läsa igenom Genesis.nu alla påhitt och ideer och deras FAQ är för mig som geovetare extra underhållande eftersom den är så innovativ i sina "lösningar". Nja, om vi ska vara ärliga är det mesta vi ser memes som sprids i den kreationistiska sfären. Någon någonstans påstår något, sen sprids detta som en löpeld tills upphovsmannen är omöjlig att spåra. Vi kan ju ta följande fantastiska förklaring på istiden (som man alltså inser är svår att bortförklara existensen av) eftersom det är något jag personligen inte sett någon annanstans.

"Hur kan istiderna kan ha hunnits med på bara några tusen år? När slutade den senaste istiden i så fall?

Istiden kan ha varat bara några få hundra år. Allting beror på klimatologiska förhållanden. Före syndafloden var jordens klimat och väldshaven varmare p g a det skyddande ånghöljet. När det skyddande ånghöljet störtade ner trängde kylan från rymden ner till jordytan. P g a den relativt höga temperaturen i världshaven blev det en hög avdunstring som resulterade i stora nederbördsmängder. På polarområden föll nederbörden som snö, och bara under några få århundraden bildades de väldiga inlandsisarna.

När de klimatologiska förhållandena åter stabiliserade sig, började temperaturen på jorden stiga. Isen började smälta och vattennivån i världshaven började stiga. Landområden som hade täckts av inlandsisen började också återhämta sig.

Den senaste istiden har kanske inte slutat än! Förresten har det enligt skapelsemodellen bara funnits en istid, den som följde efter syndafloden. Det är från den istiden vi ser spår av i vår natur och berggrund.

Vesa Annala"

Kära Vesa, din presentation av hur istiden kunde ske dramatiskt fort är smått fantastisk. Tycker mig känna igen den lite från filmen The day after tomorrow bakom tankarna? Problemet med påståendet om en extremt snabbt avkyld jord får sägas vara (åtminstone) tvådelat.

Vi kan börja med de fysikaliska/meterologiska problemen. Så en dramatisk nedkylning sker av atmosfären alltså. På så sätt skulle det bildas massor av vattenånga som därmed skulle utfällas som snö över polerna enligt den här hypotesen (alltså rör sig atmosfären i det här scenariot). Det finns dock ett rätt stort problem med det påståendet Vela eftersom du beskriver något som både bygger på att atmosfären rör sig som idag med cirkulation efter corrioliseffekten och atmosfärscellerna och samtidigt beskriver en kontinuerlig process där luft inte strömmar till som motverkar det hela.

För det första fungerar inte avkylning av vatten på det där sättet i en luftstilla miljö. Om du har en bytta med varmt vatten och utsätter den för mycket kall luft så kommer den troligen alstra rätt mycket dimma omgående. Dimma - inte nederbörd. Nederbörd blir det först när det stigit tillräckligt mycket, och det kan det bara göra så länge det finns drivande energi för ett stigande. Det är en väsentlig skillnad på när värmestrålning värmer vatten och skapar avdunstning till atmosfären och när kallluft kommer in över varm luft/mark. Processen är väldigt ineffektiv (om än dramatisk under ett par sekunder) och förutom det så motarbetar den sig själv direkt eftersom den stigande vattenångan skulle motverka den fallande kallluften - det sker alltså en automatisk neutralisering. Det är ungefär det vi ser i kallluftsfronten (även om corioliseffekten och solinstrålningen också skapar fler variabler där), därav all åska som uppstår när luftmassorna stiger snabbt. Det skulle ganska snabbt helt enkelt ta död på sig självt och nedkylningen skulle upphöra pga enkla fysikaliska regler kring hur luftpaket beter sig. Utan en förflyttning av luftmassan, så skulle det tillslut bildas dimma precis som när en varmfront glider in över nedkylda områden. Och om vi tänker oss att vi har atmosfärscirkulation (vilket vi måste om vi påstår att det faller snö på polerna när haven utsätts för kallluft) så måste vi även variabler kring att luftcirkulationen skulle motverka ett "kallras" beaktas.

Och om vi då bortser från dessa problem så uppstår genast ett annat scenario. Havsytan skulle rimligen förr eller senare faktiskt frysa till även om systemet då alltså inte tog död på sig pga dimman. Det krävs inte många veckors kall luft för att hav fryser till. Och när det fryser till, då upphör obönhörligen avdunstningen direkt och systemet tar på så sätt absolut död på sig. Det är därför som det inte får bli för kallt i de områden som producerar det som sen faller som snö vid "polerna" (nu är det inte där inlandsisarna byggs till alls, men det kan vi väl låta Vesa få tro så länge)

Vi har även ett annat stort bekymmer med det här och det tidsspannet. Vi vet utifrån mätningar av landsänkningen/stigningen (alltså den isostatiska effekten) i Sverige och hur erosionen av berggrunden ser ut att inlandsisen hade en viss tjocklek. Det är tämligen irrelevant ifall det "snöade som fan", det tar fortfarande enormt med tid att bygga upp 2 km tjock is med nederbörd, beräkningar talar om 3 dm isväxt per år (och det är ett jävla snöande vill jag lova dig med tanke på hur mycket snö det krävs för att skapa 3 dm is pga kompaktionseffekten). Det är 3 meter på 10 år. Det är 30 meter på 100 år. Det är 300 meter på 1000 år och det är 1.5 km på 50 000 år. Enkel matte Vesa. Enkel.

Ett annat problem med detta är att atmosfärscirkulationen skulle rubbas av en enorm mängd avdunstning och ökad nederbörd. Det skulle alltså inte dröja länge innan snöfallen sker i samma trakter som avdunstningen. Detta beroende på att det är atmosfärsceller som gör att nederbörd från ekvatorn kan falla vid polerna. Dessa drivs av solinstrålningen vid ekvatorn. Och om det helt plötsligt är en massa vattenånga i luften i form av snö - då lovar jag dig att cirkulationen rätt fort skulle upphöra också. Det skulle innebära att vi tämligen omgående inte fick all nederbörd koncentrerad över epicentrum för glaciärområdena (som ligger 65 grader nord/syd och inte vid polerna). Det enda som kan hålla igång en isuppbyggande nederbörd vid 65 grader nord är om processen är tillräckligt långsam. Går det för fort är det snarare mer något som liknar "snowball earth"-scenariot vi får se. Dvs en helt tillfryst jord. Här lovar jag dig att Noa skulle få svårt att segla. Och tiden det tar för detta att tina upp är åtskilliga miljoner år. Återigen är det enkel matematik om vi inte påstår att lufttempen helt plötsligt bara blev 200 grader celcius för att fader gud gör det så. Men då skulle allt liv också dö.

Vi vet alltså att det tar tid för isen att smälta bort, flera tusen år, även om det sker fortare än vad vetenskapen har kommit fram till så krävs det tid. Du kan nämligen inte gärna föreslå vilka temperaturer som helst och sen påstå att livet på jorden skulle ha överlevt detta, dvs nu är vi inne på den andra delen av problemen. Låt oss säga att vi höjde medeltempen på jorden med femtio grader. Det är väldigt få arter, om några alls, som skulle överleva detta. För att smälta bort 2 km is, som täcker hela skandinavien och Kanada under loppet av några hundra år eller vad det nu är ni tror det skedde på, så krävs sådana lufttemperaturer. En solig julidag i "Stockholm" och termometern skulle visa +80 grader istället för +30. Vid +60 dör de flesta bakterier som referens för hur varmt det är. Och jag har då heller inte spekulerat i dessa dramatiska nedkylningstemperaturer som ni talar om, men vi bör väl snacka om -100 grader eller vad menar ni? Vad överlever det hade ni tänkt er? Hade Noak högteknologisk isolering för djuren på arken? Problemen hopar sig, logiken existerar inte och Occhams rakhyvel är totalt bortglömd när man resonerar som du gör Vesa. Det kan dock bero på att du faktiskt inte har en aning om vad det är du har så många åsikter kring. Inte ens grundläggande förståelse för hur atmosfärer fungerar faktiskt.

Men allt går kanske med våld vilja och vaselin. Även att bryta alla kända regler som naturen beter sig efter. Eller som ni säger: Bara man tror på gud så behöver man inte tro på något annat när man är osäker. Allra minst några dumma naturlagar. Ni säger det ju själva på er sida (det ni kallar uniformism i citatet nedan). Hur vetenskapen, framförallt geovetenskapen är så dum som tror att bara för att något är på ett sätt idag, så måste det ha varit på samma sätt alltid. Ja hujeda mig så dumt att tro det och inte vara "öppen" för tankar om att allt precis lika gärna kan ha följt andra fullständigt hypotetiska och godtyckliga regler bara vi vrider tillbaka klockan lite. Usch så trångsynt javisst. Mycket mer vidsynt att istället utgå från att allt man inte kan kombinera med bibeln måste isåfall vara falskt eller feltolkat. Mycket vidsynt verkligen. Retorik är fundamentet som all kreationism och skapelsetro utgår ifrån. Igår, idag och tyvärr även imorgon.

Föreningen Genesis säger även följande om existensen av flera istider:

"Det finns starka och faktabaserade skäl att tro att jorden varit med om en istid. Däremot finns inga direkt faktabaserade orsaker att tro på flera istider. De som gör detta (vilket är de flesta geologer) gör ett grundantagande som brukar kallas uniformism. En uniformist menar att de processer vi kan se på jorden idag "alltid" har sett mer eller mindre likadana ut. "Nutiden är nyckeln till forntiden" brukar man säga. Med ett uniformistiskt antagande, och med antagande att jorden är mycket gammal, finns skäl att tro på flera istider. Men observera att dessa skäl baseras på antaganden (uniformism och gammal jord) och inte på fakta eller observationer. Som bibliskt skapelsetroende finns inga skäl att tro på mer än en istid."

Det är oerhört enkelt att observera flera kvartära istider i landskapet. Så allt Anders säger är i princip bara okunskap. Vid randen av en inlandsis, dvs där den når sitt maximum, eller bara stannar upp en längre tid bildas ändmoräner. En slags åsar med distinkt profil vid genomskärning. Varje istid har nått olika långt. Den sista istiden, Weichsel som geologin kallar den, har således sin ändmorän den med. Längre än så nådde den inte.

Den här lilla (uselt lilla) bilden visar olika istiders ismaximum över specifikt västeuropa. Notera hur de korsar varandra.

Nu är det ju så att man kan se andra ändmoräner som man klassificerar som äldre på ännu större utbredning. Alltså vid tex en äldre istid då isen faktiskt täckte ett större område. Den inte helt obegåvade människan kan ju då säga att dessa ändmoräner också skulle kunna komma från Weichsel. Men det som visar på att de inte gör det är att de trots allt inte alls är konsekvent större utan samtidigt som utstreckningen på isen är större på en del områden, så var den mindre på andra. Alltså korsar ändmoränerna varandra, alltså finns det bara två förklaringar som håller: Att samma is växte och krympte och växte igen flera hundra mil eller att det är frågan om två helt olika nedisningar. Det sista styrks även av att ändmoränerna faktiskt går att datera. I de som man betraktar som yngre finns gott om organiskt material - i de äldre inget. Även erosionen ser olika ut och de äldre är inte oväntat eroderade därefter. Du kan även hitta andra spår, som att moräner av olika ålder ligger på varandra. I en morän har du material från berggrunden helt enkelt. Dvs geokemin visar oss moränens ursprung. Om du då hittar på samma plats, ovan respektive under varandra, olika sorters morän, med olika sorters ursprung geokemiskt - tja då kan de inte gärna ha hamnat där i en lagerföljd efter vartannat utan två mycket olika glacialförlopp kronologiskt och utbredningsmässigt måste ha skett Man kan nämligen utifrån moränen avgöra isriktningar, något som är oerhört viktigt för just iskantsområdena där isen alltid rör sig mycket mer komplicerat än längre centralt in i inlandsisen. Du har tex i skåne inlandsis som rört sig norrut! Den har alltså vuxit söderifrån till norr. Detta har med islober att göra och är inget man bara kan gå igenom lika lätt som det andra. Men jag svarar gärna på detaljer ifall någon vill veta mer.

Och äldre istider än så här, alltså istider i för-kvartär tid, de lämnar ännu mer intressanta spår. Vad sägs om isräfflor i Sahara tex. Men inga moräner eller liknande ty dessa har sedan länge eroderat väck. Förstenad morän under 1000 meter tjocka hårda lager av tex kvartsitsandsten UNDER modern kvartär morän är nästan ännu bättre. Alltså spår från istider som skedde för minst 500 miljoner år sedan. Och nej, de kan inte tillhöra samma istid! Det blir oerhört svårt att förklara en sedimentär berggrund med isräfflor i och sen under den, hitta isräfflor i en kristallin äldre berggrund om man inte kan acceptera att det är två olika händelser kronologiskt. Om du hittar en moränås som inte är sedimenterad till sten och du sedan under den (i en annan riktning t om, kanske tom omkullkastad upp ochner) hittar en sedimenterad morän blir det oerhört svårt att påstå att båda kan komma från samma händelse. Det blir rättare sagt totalt omöjligt för andra än riktigt kunskapsmässigt handikappade personer som saknar elementär kunskap i geologi (eller IQ över en grodas).

Jag är ledsen för de hårda orden, men kreationister misshandlar verkligheten kring geovetenskapliga faktum och teorier så mycket att man inte kan tro att de är normalbegåvade, än mindre värda respekt för sina dumma konspiratoriska sagor. Säger man i princip dummare saker än att jorden är platt, då får man också tåla hån. Jag kan inte hjälpa det, det ligger i min flockdjursmentalitet som primat att markera min rang i flocken genom att leta upp och hacka på svaga individer. Homo sapiens är en elak jävla homonoid faktiskt.

Tillite, fossilerad morän. Alltså förstenad morän.

Ett vanligt missförstånd vad gäller dinosauriernas utdöende är att det skulle ha skett på en och samma gång. Men det är skillnad på att missförstå det hela för att man inte känner till det, en annan att skita i vad vetenskapen faktiskt säger och så bygga upp en halmgubbeargumentation kring detta likt kreationister så gärna gör. På den kreationistiska sidan Genesis.nu kan missförståndet ses beskrivet i kreationisternas egna ord:

"I Montana har en stor mängd dinosaurietänder hittats i sediment som daterats yngre än då nedslaget ska ha skett. Som vanligt i samband med teorier som "bitit sig fast" är fynden kontroversiella. Kritiker menar att tänderna har lossnat från sedimentlager äldre än där de hittats. (Det är en vanlig förklaring då man hittar fossil i "fel lager", det vill säga som inte stämmer med gängse dateringar.)"

(Jag tänker inte kommentera det här med "fel lager". Det är ett ämne värdigt en egen bloggpost en dag)

Det är förvisso inte alls konstigt att Genesis.nu missförstår förloppet, eftersom det gör faktiskt en hel del forskare också. Det är inte och har aldrig varit frågan om en total utrotning av dinosaurierna för det första. För det andra är det väldigt få, om någon alls, som påstår att det skulle ha skett direkt, oavsett om man anser att anledningen är nedslaget på Yucatanhalvön eller vulkanism i Indien. Nej vi talar om ett tidspann där vi snarare rör oss kring 15 miljoner år än några dagar efter meteoritens nedslag. Jovisst ett nedslag i den här skalan dödar massor på en och samma gång (ett år efter nedslaget) - men det är inte vad geologin visar oss skedde vid KT-gränsen. De större arterna visar i regel ett snabbt utdöende under loppet av årtionden, men flertalet mindre arter finns kvar i årmiljoner. Och förglöm ej att en hel del faktiskt överlevde till våra dagar, dvs aldrig dog ut. Vi skåningar ska omkring mitten av november trycka i oss en av dessa dinosaurier - nämligen gåsen. Det kommer troligen inte heller utrota dem skall tilläggas.

Så nej kära föreningen Genesis.nu, det finns inga problem kronologiskt med fynd av dinosaurier som är yngre än nedslaget (en halv miljon år yngre handlade det om i det här fallet). Gränsen krita-tertiär är en märklig tid, men det är en tämligen lång tid och inledningen på ett nytt klimat. En långsam process som ev kan ha inletts dramatiskt även om det faktiskt är så att massutdöendet redan påbörjades flera miljoner år tidigare när deccaplatån genomgick en rad katastrofala vulkanismsekvenser. Vi tänker oss ofta vulkanism som något som kanske håller på någon vecka. Men det beror mestadels på att vi lever i en extremt lugn tid tektoniskt. Tänk dig enorma vulkaner som håller på och sprutar ut koldioxid under flera årmiljoner så kanske det klarnar.

Och då, mitt i dessa händelser, så slår en meteor ner på Yucatan och bildar Chicxulub-kratern. Det är inget som helst att diskutera OM en meteor slog ner där som Genesis.nu antyder.

"En av dessa ligger just i Mexiko, där många tror att nedslaget skall ha skett."

Nej Genesis.nu, det är ett faktum att en meteor/asteorid slagit ner där. Impaktstrukturer i området visar tydligt på ett nedslag. De berömda cenotes i Mexiko är ett av de mer tydliga bevisen som syns utan närmre undersökning. En perfekt cirkulär formation av karstsänkhål som omgärdar nedslagsplatsen. Ett resultat av erosion av de tektoniskt påverkade sedimentära bergarterna så att erosionen av karstlandskapet underlättades där.

Men tydligare blir det vetenskapligt när man studerar petrografin på platsen. Höga halter av iridium, chockat kvarts och nedslagsbreccior återfinns på platsen. Saker som inte återfinns där det inte finns nedslag med stor kraft och massa. Punkt. Där har skett ett större nedslag även om senare tiders sedimentation har gjort att strukturen är svår att se för "blotta ögat". Men det finns ingen naturlag som säger att saker är osanna bara för att amatörer inte förstår eller ser det - vad än kreationister vill. De vill ofta ha det till att vem som helst kan säga vad som helst och så blir det lika sant som om en expert med lång erfarenhet och gedigen utbilning säger det. Kreationister är väldigt benägna att åberopa kunskapsdemokratisering när det passar deras propaganda. Desto mindre okej är det för icke kristna att tex kommentera bibeln, oavsett om man faktiskt läst det eller ej. Själv har jag både läst bibel och geologi, något i princip noll kreationister kan skryta med.

Men det intressanta i kråksången är och förblir att det är ointressant om det är ett nedslag som är den viktigaste faktorn, eller om det är flera olika, eller om det är vulkanism eller om det är en rad olika klimatologiska fenomen som verkat - eller allt på samma gång. Det är inte frågan om ett massutdöende av ALLA arter och det skedde inte över en natt heller.

Sluta missförstå. Sluta kommentera och sprid åsikter om saker ni inte VILL lära er fakta om. Det är öppet för vem som helst att läsa berörda ämnen som tex paleontologi och sedimentologi på våra universitet. Om ni nu har så mycket åsikter om det hela - prova då läsa på vad vetenskapen faktiskt säger, och inte vad ni tror eller vill att den ska säga. Jag är less att behöva bemöta den armé av halmgubbar som kreationister alltid skickar ut för vetenskapen att slåss mot.

Det var länge sen jag bloggade om geologi och kreationism. Ämnestryt är anledningen. Det är inte helt enkelt att komma på nya infallsvinklar. Men ett ämne jag inte tagit upp så möjligt kretsar kring ironin och olja.

För är det inte tämligen underhållande att några av världens största oljefyndigheter ligger under marken där några av världens mest rika och högljudda kreationister bor. De bor bokstavligen talat på ett tveklöst bevis för att Jorden inte kan vara varken 6000 år eller ens 6 000 000 år gammal utan att det krävs åtminstone 100-tals miljoner år.

Olja, eller rättare sagt alla sorters petroleum, kolväten, allt från gasform till bitumen är ett resultat av dött organiskt material. Jag tänker inte gå in på de olika typerna av råolja som finns utan mer fokusera på varför den finns och hur den kan finnas.

Vi vet nämligen exakt hur olja bildas. Den vanliga formen som blir merparten av vår bensin tex kommer ur havsorganismers fetter, dvs ur peptider, som genomgår en långsam förändring till kolvätekedjor. Först övergår det i kerogener, som sedan beroende på hur de splittras övergår i olja och sedemera gas.

Det här är inget som händer av sig självt. Det kräver väldigt exakta miljöer vilket gör att uppskattningsvis bara 1% av all lämplig biomassa bildar kerogener - och än mindre av detta kerogen ges chansen att bli olja i en oljekälla. Merparten av alla kolväten som bildas läcker bara ut i atmosfären eftersom det krävs naturliga geologiska oljefällor som kan fånga upp den.

Omvandlingen till olja kräver väldigt exakta miljöer vad gäller tryck och därmed värme. Någonstans mellan 50-150 grader är lämpligt. Går det över 150 blir det bara gas och sedemera omvandlas gasen även till grafit om det blir ännu varmare. Kallare än så händer inget. Detta temperaturfönster kallas lämpligen oilwindow och är det ord som alla oljegeologer allra mest älskar att få höra.

Men det räcker inte att utsätta biomassan för rätt miljö, den måste utsättas för det under en väldigt lång tid. Det går att extrapolera fram exakt hur lång tid som krävs genom att utgå från processen i labb där man reproducerar miljön - och det har man gjort. Under 10 miljoner år minst, i vanligaste fall mellan 300-100 miljoner år.

Det är inte bara för kemin i sig som detta krävs, det beror på att själva miljön som den ska ha för att kunna bildas - i sig - tar tid att bildas.

Olja bildas i regel i skiffrar, skiffrar är gammalt slam på havsbotten. Det tar lång tid för havsbotten att bli skiffer. Det kan man räkna på. Man kan också konstatera att det då tämligen logiskt tar ännu längre tid än så här eftersom oljan inte utvinns ur skiffern, utan ur en reservoir-bergart som ligger ovanpå som den migrerar upp i. En reservoirbergart som måste vara porös, dvs en porös sandsten, lera eller kalksten. Men det räcker inte med det heller utan denna reservoir måste ha en takbergart. En bergart som måste vara tätare än reservoiren, och då duger det inte med mer porös sandsten, utan kraftigt omvandlad kalksten eller metamorferad sandsten är ett måste. Allt det här med hur olja finns i berggrunden och varför kan man läsa om på fler ställen om man är intresserad.

Sånt här sker iaf inte bara i en handvändning eller slumpartat. Varje sorts stenlager, från moderbargart, till reservoir till takbergart berättar en ny berättelse om miljön det bildades i och tidspannet som krävs för att en sådan miljö ska existera från en tidigare. Dvs från djuphav och skiffer till grunda rev och kalksten snackar vi en resa på något hundratal miljoner år oftast. Och som jag redan påvisat med sedimentologi och kreationism är det ju så att tillkomsten av sedimentära bergarter kräver tidsspann som helt enkelt inte på något sätt går att kombinera med en 6000-årig jord.Det här är som jag också påvisat fullständigt omöjligt att kombinera med en syndaflod som förklaring på sediment. Stratigrafin omöjliggör totalt en större händelse som förklaring till alla sediment.

Det är därför som det är så komiskt att korangapande muslimer i Saudiarabien och bibelhyllande texasbor har mest av den varan, och bygger sin rikedom och de pengar som de kan bygga sina kyrkor och moskeer på, nämligen oljan, just är en produkt som inte är kompatibel med det som de så passionerat tror på. Deras stora Mercedes och Pontiacs dricker litervis per mil av en mycket gammal och exotisk råvara - som förvisso nybildas hela tiden, även idag, men som kräver tiotals miljoner år som allra minst för att bli brukbar i naturen. Ja just det, och det faktum att vi kan hitta alla stadier av olja i naturen och kan förklara hur den bildas säger ju oss också att ett påstående om att en Gud skapade jorden med en massa färdiga råvaror inte på något sätt håller. Det är en pågående process som började från början, inte mitt i.

Vi VET vad olja är och hur det uppstår. Både genom kemisk och biokemisk analys, genom empirisk observation och genom mikrofossilär analys. Om detta råder det inget vetenskapligt tvivel alls. Inga frågetecken what so ever även om det såklart, precis som det finns folk som tror att jorden är platt, finns folk som tror på pseudovetenskap även i den här frågan. Och med det facit i hand så kan man faktiskt säga att man då därför VET att den unga jordens kreationism inte ens hypotetiskt kan vara sann tack vare den råvara som tyvärr allra mest av all råvaror gör att dumma kreationister syns och hörs en massa i världen. Den som ger dem en massa pengar på plånboken.

Texastöntarna bryr sig föga om hur oljan de vill bli rika på fungerar. Bara dollarn trillar in på kontot är de nöjda och kan fortsätta be aftonbön med frugan och barnen och fortsätta sucka över "them heathens" som tror "we’re monkeys". Sucka på, det är er egen välgödda ignorans som ekar.

Nedan, två principskisser på två vanliga oljefällor (antiklinal och förkastning). Finns en uppsjö oljefällor till (hydrodynamiska, diapiriska, biogena asfaltsfällor osv - även om jag märkte att wikipedia inte höll med. Ytterligare ett exempel på när wiki inte duger alltså. Dont trust wiki kids.

Fler ämnen på temat geologi & kreationism hittar du här.

Den här temaposten berör hur petrologiska processer tydligt visar på en jord som åtminstone kräver årmiljoner för att kunna existera som den ser ut idag.

Sidan "Tas Walker’s Biblical Geology" kan nog sägas vara en av de mest ambitiösa kreationistiska sidorna på nätet, iaf vad gäller geologi. Den innehåller allt vad vi kan förvänta oss av en riktigt ambitiös pseudovetenskaplig sida. Självklart då retoriska klassiker som: halmgubbar, guilt by association, argument from ignorance osv. Allt då inbakat i rena lögnaktiga påståenden, helt påhittade påståenden om fakta och ett kontinuerligt utnyttjande av referenser till höger och vänster för att ge ett sken av vetenskapligt tillvägagångssätt. Betydligt snyggare paketerat än vad jag gör med min bloggpost.

Det är således också på det sättet som den långa artikeln kring graniter och jordens ålder är uppbyggd. En rad påståenden om vad vetenskapen påstår som man sedan "struntar" i att nämna viktiga detaljer kring. Bland annat är man väldigt glad i att hävda att vetenskapen gör många antaganden. Att vetenskapen "antar" att en granits kristaller behöver si och så många miljoner år att växa, men att man sen inte har några egentliga bevis för det. Det är såklart inte alls så sant. Allt står att läsa i kapitlet om kristallation som jag nu tänkte bemöta.

It is important to remember that such objections to the young-age for the earth are not based on observations, but on assumptions about the past. 

Man hävdar även att vetenskapen inte tar hänsyn till vilka faktorer som spelar in i framväxten av kristaller. Inte heller det är ett sant påstående, utan här ljuger sidan rakt upp och ner för läsaren.

This objection is based squarely on the belief that the mineral structure of the igneous rock depends solely on its cooling rate.

Jag har som sagt "bara" läst petrologi på grundnivå och t om där läser vi ingående om de variabler som är inblandade som sidan då alltså hävdar att vi inte skulle nämna. Jag skulle vilja påstå att det är ytterst ohederligt att ljuga om vad en motståndare i en debatt påstår. I min värld diskvalificerar det i princip allt annat som personen sen hävdar. En opålitlig lögnare är alltid en lögnare eller hur? Nåja, till några av sakargumenten iaf även om jag inte kan redogöra för precis alla variabler som krävs. Det finns en anledning till varför man inte blir geolog, läkare eller fullfjärdad historiker bara genom att surfa på nätet. Dels innehåller inte nätet allt, dels är det så jävligt att vissa saker ÄR komplicerade och inte alls kan redogöras kortfattat. Men jag ska försöka:

Bergartsbildning - I grunden fungerar bildningen av vulkaniska bergarter på två olika sätt. Vi har dels vulkaniter, dels plutoniska bergarter. Vulkaniter bildas vid ytan och exempel på dessa är ryolit, dacit, basalt och obsidian. Plutoniska bergarter bildas på djupet och här är granit, gabbro, diabas exempel. Man talar även om intrusiva och extrusiva bergarter. Vulkaniska är extrusiva, plutoniska är intrusiva. Den viktigaste skillnaden är alltså att intrusiva bergarter bildas på djupet, utan kontakt med ytans miljö. Nedan. Förenklad skiss av en magmatisk plutons framträdande vid jordytan.

Den stora skillnaden mellan miljöerna är också den viktigaste variabeln till varför det handlar om olika bergarter - trots att kemin i dem kan vara i stort sett identitisk. En skillnad som jag inte direkt kan påstå att Tas Walker’s Biblical Geology riktigt nämner speciellt tydligt.

En ryolit (vulkanit, extrusiv) och en granit (plutonisk bergart, intrusiv) kan alltså innehålla samma sorts mineral, men i lite olika proportion och med väldigt olika textur. Texturen beror på kristallationen, som i sin tur beror på en rad olika processer. Det vetenskapliga målet att analysera bergarter är ju att försöka förstå hur två bergarter, som har samma kemiska innehåll, kan se så olika ut. Därom borde det inte råda några som helst tvivel eller hur? Det är en intressant fråga för alla med intresse av geologi.

En fråga som man alltså då inte alls "antar" så mycket kring som Tas Walker’s Biblical Geology vill hävda utan det är en fråga som t om har ett helt eget forskningsfält - nämligen petrologin. Den som forskar inom något - antar väldigt sällan något - per definition. Det finns inget egenintresse för forskare att anta något i den här frågan vilket Tas Walker’s Biblical Geology då felaktigt och konspirationsteoretiskt hävdar.

Tas Walker’s Biblical Geology glömmer här då som sagt redogöra för de primära skillnaderna mellan en plutonisk bergart och en vulkanisk. Den primära absolut viktigaste skillnaden är att den plutoniska bildas under ett mycket mer massivt tryck. Den är som sagt bildad längre ner. Detta vet vi eftersom vi dels kan konstatera att graniter och plutoniska bergarter finns i större antal på större djup än vid ytan, och dels framförallt eftersom det motsatta inte existerar - dvs vulkaniter på störra djup. Trycket skapar två viktiga variabler - dels själva trycket i sig, som hindrar expansion och kristalltillväxt, men även påverkar temperaturen. Högt tryck leder till högre temperatur. Det är därför som det är varmare i jordens mitt än i dess litosfär. Högt tryck är också det samma som att vi har massor av berg liggande omkring. Berg har egenskapen att vara en mycket dålig ledare av värme. Så samtidigt som trycket skapar värme, har den således svårt att leda väck denna värme.

En sådan här miljö, den plutoniska, ger följande kristallmiljö: En där kontinuerlig värme garanterar långsam avkylning. Det är alltså helt omöjligt för något att avkylas på ett stort djup. Så låt oss då titta på hur tex en granit bildas. En granit är en intrusion av magma på ett stort djup. En magmakammare skulle man kunna säga. Och för att förtydliga det hela - en magmakammare som inte lett till ett vulkanutbrott, dvs en extrusion.

Här råder långsam avkylning pga tryck och enorma avledningsavstånd för värmen. Om detta råder det inga spekulationer eller tvivel. Och i en sådan miljö, med långsam avkylning kommer inte något att kristalliseras fort. Och en långsam kristallation innebär tid för kristaller att växa. Således är texturskillnaden mellan en ryolit och en granit inte alls föremål för speciellt mycket antagande - utan bara ett resultat av vad vi faktiskt känner till. Notera även att vi har observerat att kristallationen i en granitkropp följer samma logik - de delar som avkyls fortare, dvs kontaktytorna, har också mindre kristaller. Det här är förövrigt något som vi även ser i andra både extrusiva och intrusiva bergarter. Något som Tas Walker’s Biblical Geology lögnaktigt påstår inte alls ses.

The domed rhyolite body at Coolum, Queensland, Australia. Long columnar jointing through the dome suggests that a large volume of lava was extruded at one time and would have cooled more slowly inside than at the surface. Yet the texture is fine-grained even inside the body.

Det här är öht inte alls sant och är bara ett missvisande påstående. Det finns alltid en skillnad så länge vi inte talar om omedelbar avkylning. Om tid till kristallation öht existerar så kommer det finnas skillnader. Det finns inga undantag från detta och det styrks av alla mätbara intrusioner på jordens yta. Du kommer därför helt utan undantag aldrig hitta en intrusion med jämnstora kristaller förrutom diabasgångar som avkylts under loppet av minuter/dagar. Men som sagt, aldrig jämnkorninga intrusioner med stora korn. Det bevisar hela teorin. En annan variabel som också påverkar här är att större och tyngre kristaller tenderar att sjunka i den magmatiska massan. Dvs du hittar de större kristallerna i djupet av rena viktskäl. Fast detta med sk "crystal settling" spelar en väldigt liten roll och kan i princip aldrig konstateras. En magmakropp är trots allt inte så enormt flytande att en omblandning av gravitationsmässiga skäl sker i någon större skala när den stabiliserats. Det viktiga är avkylningshastigheten.

"Undantaget" - Det finns fler variabler som styr kristallationen såklart än bara avkylningstiden-trycket - och det är här som det såklart blir lite komplicerat och detta kan såklart missbrukas i kreationistisk retorik. Omkringliggande bergarter runt intrusionen kan påverka intrusionens kristallation. Och sen spelar tillgången till vatten i miljön en roll för kristallationsprocessen (vattenånga katalyserar och påverkar kristallbildning). Det här är dock inte de mysterier som Tas Walker’s Biblical Geology vill få det till. Inte heller är det något petrologer "inte bryr sig om". Faktum är att få fält idag engagerar fler geologer än studiet av vattnets påverkan på geologiska processer.

De allra största kristallerna hittas faktiskt inte på det allra största djupet. Gå man tillräckligt långt ner, tex ner i manteln är miljön mer plastisk och helt enkelt för varm och instabil för att någon stabil större kristallation skall kunna ske. Men då är också geokemin annorlunda. I manteln dominerar andra bergarter helt och hållet.

Nej de största kristallerna hittar man i regel i pegmatiter på mycket högre djup. Pegmatiter kan rent kemiskt påminna väldigt mycket om en granit, men kristallerna är väldigt mycket större. Den enskilt viktigaste faktorn för pegmatiter tillskrivs H20 och tillgången på temperatursänkande ämnen som bor och litium. Pegmatiter hyser även en rad andra ovanligare mineral och ämnen i större koncentrationer. Kort sagt: En pegmatit är inte jämförbar med en granit eller en ryolit. Kemin är alltså unik i pegmatiten - något "speciellt" sker där helt enkelt även om man inte har kunnat komma överens om hur det exakt går till. Och så fort det finns en fluga inom vetenskap så blir den ett jetplan för en kritiker. Frågetecken ligger alltså inte kring plutoniska bergarter vs vulkaniska - utan kring hur pegmatitkristallation sker. Pegmatiter ställer inte till det för teorierna kring granitbildning. Det är som att jämföra äpplen och apelsiner.

Hela kemin kring vilka mineral som återfinns var är i sig något som tydligt bevisar att miljön måste vara olika. Detta är något man bla kan läsa mer om i Bowens reaktionsserier för just bergarters innehåll av mineral. Dvs, du kan inte hitta vilket mineral var som helst, utan en viss miljö krävs. Detta styrks vidare av det faktum att alla bergarter/mineral blir instabila så fort de lämnar den miljö de bildats i. När trycket minskar vid ytan så sker en upplösning. Detta är iofs sällan en snabb process. Men det är trots det en mätbar process och ytterligare ett bevis för att vissa bergarter måste ha bildats på stora djup. Nedan. Bowens reaktionsserie.

Övrigt och slutsatser - Det här handlar inte bara om teori och antaganden - utan en hel del kan även reproduceras laborativt och matematiskt. Avkylningens och tryckets och kemins påverkan på hur kristallin tillväxt sker är inte bara teori - det är även i en rad exempel fullt möjligt att återskapa laborativt. Pegmatiter missbrukas i den kreationistiska retoriken utan att man hederligt redogör för de viktiga kemiska skillnaderna. Inte heller redogör man för hur avkylning på stora djup sker vad gäller viktiga faktorer som tryck, värme och konduktivitet i bergrunden. Vidare ljuger artikelförfattaren Tas och påstår att kristallationer i intrusioner inte visar på skillnader mellan snabbt avkylda kontaktytor och centrum av kroppen. Han går även in på rena påhitt som snack om "polonium haloes" - vilket är rent dravel och något ni kan fördjupa er i här om det intresserar er.

Det går på flertalet ställen världen över att bevittna geologiska bildningsprocesser i realtid - vulkanitiska processer då. Inte bildandet av plutoner - vilket inte är ett problem för geologins trovärdighet kring sina teorier om granitplutoner, men för kreationisterna, eftersom dessa plutoner per definition enligt vetenskapen INTE ska gå att bevittna i realtid pga sin tillkomst vid stora otillgängliga djup. De finns, alltså måste de ha bildats, det är så enkelt och då är ett stort djup den idag enda hållbara förklaring som finns. Och det är en mycket välbevisad förklaring.

Att vi sen öht hittar dessa plutoniska bergarter uppe vid ytan visar på ett ytterligare tidspann - där erosion har frilagt dem. Eftersom vi kan konstatera att de INTE bildas vid ytan med hjälp av flertalet bevis och trots det ändå finns här, så krävs erosion och tidspann vida det som bibeln eller andra populära mytologiska skapelseberättelser kan erbjuda. Och erosion av graniter - det är något vi kan mäta på i realtid. Man har tydligt kartlagt hur mycket olika mer eller mindre eländiga miljöer eroderar på olika sorters bergarter genom att studera hur mycket som eroderar i studier som varat i flertalet decennier - och som fortgår kontinuerligt. Det faktum att vi idag kan hitta ruiner av tex bibliska byggnader borde visa för även den mest luttrade kreationist att erosion av bergarter oftast tar väldigt lång tid. Det faktum att flytande vatten inte alls eroderar speciellt effektivt i tex granit ännu mer ett tecken. Således är ett helt nederoderat berg ett bra bevis för ett mycket långt tidsspann. Erosion förtjänar en egen temapost en dag, då det i sig med stor lätthet motbevisar allt vad ung jord-kreationism heter.

Graniten är hur som helst ett ypperligt bevis för att kreationister inte kan ha rätt. Vare sig de är "ung-jordare" som talar om 10000 år eller lite mer "generösa" "äldre-jordare" som talar om flera miljoner år. Det krävs MILJARDER år för att granitkroppar (hela vårt svenska urberg består av flertalet större mer eller mindre omvandlade granitinstrusioner!) ska bildas och sedemera eroderas fram.

Uppdatering: Jag hittade en ännu snyggare sida kallad "answersingenesis.org" på nätet. Men med exakt samma ovetenskapliga retoriska innehåll där man likväl på samma sätt men med snyggare bilder och diagram blandar samman de hydrotermala processer som bildar en pegmatit med de som bildar en granit som det enda man egentligen har att komma med som argumentation kring kristallation. Jag misstänker att Tas sida bara är ett förenklat plagiat av det vi kan se på Answersingenesis.org nu. Men som vi alla vet, hur mycket man än pyntar koskit, är det fortfarande koskit så det här styrker inte deras sak mer. Min stora förundran består - hur kan folk - så uppenbart intresserade av geologi - inte vilja lära sig grunderna istället för att hitta på en massa?

Nedan. Snyggt ritat diagram, men ett totalt absurt diagram som absolut inte styrks av några som helst vetenskapliga observationer eller kända fakta.

Jag har ju i mina tidigare temaposter om geologi och kreationism redan varit inne på ämnet om tidsuppfattning. Men ämnet upphör inte att förvåna mig och jag blir allt mer övertygad om att grunden till att skapelsetroendet överlever i en allt mer sekulär vetenskaplig värld ligger i att en människa har betydligt lättare att hantera en statisk värld på några tusen år än en kontinuerligt föränderlig värld på flera miljarder år. Det är fullständigt logiskt att lättare greppa den korta och statiska världen än den långa och dynamiska. Vi är ju trots allt bara relativt enkla primater från en savann i grunden. Vi kan inte ta hur enorma språng som helst.

Nu senast upplevde jag väldigt påtagligt mina egna begränsningar i frågan i just exkursionen till Blekinge. Vår professor diskuterade en gnejshäll som vi stod på, vilken han talade om hur den omvandlades.

Detta fick mig att reagera, dels på att han talade om bergrunden som något som omvandlas, alltså inte omvandlats. Dels reagerade jag ganska snabbt sen på att jag öht hade reagerat på det. Dubbel aha-känsla alltså där den sista självreflekterande aha-känslan såklart är den viktigaste.

För självklart är det ju så - att processerna fortgår. Det vet jag ju mycket väl sen innan. Om jag går ut i naturen och hittar en bergshäll och i den bergshällen ser ett veckmönster så är det ju inte alls nödvändigtvis så att detta veck vittnar om en tidigare händelse - utan detta veck kan faktiskt vittna om en pågående händelse som sker just i detta nu. En händelse som kanske började för 1 miljard år sen, men som faktiskt, än idag, håller på, om än med starkt förändrad process. Sakta. Sakta. Så långsamt att tusen mänskliga generationer inte skulle kunna se förändringen.

Den känslan jag fick är rätt svår att sätta ord på. Dels då känslan av att se på bergrunden, inte som ett vittne över tidigare händelser, utan som något som händer här och nu men så sakta och så långsamt, att jag inte kan se förändringen ske. Den enorma tiden. Och dels då att jag reagerade på att jag reagerade. Idag känner jag mig faktiskt som en lite bättre geolog. Jag lärde mig inget nytt, men jag lärde mig på ett bättre sätt greppa geologin.

Helt plötsligt ser jag på allt geologiskt lite annorlunda, inte bara strukturer och former, nej utan inte minst mineralogin och geokemin också. Genast är kristallbildning i en berggrund inte något som har hänt, utan faktiskt något som hela tiden händer och fortsätter hända. Ett stycke granit kanske utbildar sina grundläggande kristaller långt nere i berggrunden redan för 1 miljard år sedan javisst, men när tryck och temperatur ändras så fortsätter den geokemiska processen. I mikroskopiska sprickor fälls andra mineral ut och nya kristaller bildas. Ta en kristall från jordens inre till vår atmosfär och den ändras - omvandlas. Den förfaller inte bara som man kanske oftast uppfattar det, utan den bildar ibland helt nya saker, fast det sker långsamt.

Primaten i mig ser på allt som en engångsskapelse. Något bildas. Något är. Något upphör. Här är jag knappast bättre än kreationisterna. Det mesta jag kan studera måste ha tillkommit i någon tidpunkt innan jag började studera det - det säger all logik i min kropp mig. Men det är ju inte alls så enkelt. Det är mänskligt att se på allt som något som föds, lever och sedemera förfaller, inklusive vår bergrund - men detta synsätt gör en till en sämre geolog. För det är inte alls så enkelt.

Om jag som jobbar med stora tidsperspektiv hela tiden kan komma på mig själv att tänka statiskt och kortsiktigt och även i termer om tillkomst, existens och förfall. Då är det ju inte så konstigt ifall någon som har en hel religion kring det gör så…

Veckad, eller veckas?

Veckad, eller veckas? 

En temapost om geologi och kreationism som där här gången berör pseudoarkeologiska teorier som vilar på okunskap om geologiska formationer. Det kommer dock mer vara principen om att göra så än en massa exempel som jag diskuterar.

Jag har många gånger uttryckt mitt stora ogillande av att religion och framförallt teologi undervisas i på högskolor och universitet i de former som de gör (eller alls). Anledningen är rätt enkel: Steget till pseudovetenskap övertrampas hela tiden, även om det sker med finess och till synes korrekt vetenskaplighet för den oinvigde. Det har ingen som helst betydelse att det finns sekulära ateister som sysslar med religionsvetenskap - så länge det finns religiösa som gör det har vi ett problem. Faktum är att jag nog utan större problem skulle vilja påstå att om det finns en sorts vetenskap på universitet som kristna inte är lämpliga för så är det religionsvetenskap - för här kan de inte förhålla sig fullständigt objektiva. Och eftersom kristna som är intellektuellt intresserade rätt ofta dras just till religionsstudier så får vi ett problem.

En av de större bastarderna till ämnen här är religionshistoria. Här diskuteras inte historiska källor källkritiskt - utan här är det i princip ett enda stort återgivande av vad källorna säger som gäller som grundpremiss. Det värsta med religionshistoriker är att de kallas "historiker" ibland - vilket de absolut INTE är. Skillnaderna mellan ämnena kunde inte vara större. Nu finns det säkert religionshistoriker som vill arbeta vetenskapligt - men de kan knappast ha det speciellt lätt.

Och den absolut värsta varianten av alla religionsvetenskapliga ting som finns är sk biblisk arkeologi. Och här skamfilas arkeologernas rykte när bibelarkeologer kallar sig arkeologer. Hör och häpna, men detta är faktiskt inte bara något som vanliga kreationister sysslar med på fritiden, utan fältet har smugit sig in i religionshistoriska institutioner på en del läroställen i världen (i USA, Ryssland och Israel tex). Biblisk arkeologi är ämnet som mer än något annat kan få en geologi och arkeologikunnig människa att gråta. Det här är ämnet som totalt skiter i alla former av källkritik och kritiskt tänkande till förmån för absurditeter.

Till att börja med ger man sig i kast med att leta bevis för något som man förutsätter är sant. Inte att studera något förutsättningslöst så som är vetenskapens ideal. Skillnaden mellan dessa två tillvägagångssätt är astronomisk. Om en vanlig och riktig arkeolog gräver i mellanöstern så dokumenterar denne vad den finner och gör sedan en (mer eller mindre bra) analys. Om en biblisk arkeolog gräver i mellanöstern gör denne detta med önskan om att finna något specifikt i åtanke. Nu kanske vissa vill påpeka att nog sjutton kan vanliga arkeologer ge sig i kast med att leta efter något och inte alls vara ovetande om vad de ska finna. Jovisst är det så - men skillnaden är att den bibliske arkeologen redan har sin analys slutsatser klar innan grävningen och kommer sedemera att anpassa tolkning efter detta. Slutsatsen kan aldrig ändras, bara variablerna. Dvs om det borde finnas en ruin på en plats, så finns den där någonstans även om man inte hittar spår av den. Då har man bara letat på fel plats så att säga.

Skillnad nummer två är att man utgår från att saker och ting som nämns i bibeln alltid måste finnas. Detta gör man eftersom man pga sin religiösa tro inte kan förhålla sig förutsättningslös till det hela. Bibeln är korrekt - och om en grävning inte styrker detta är det fel på grävningens resultat. Du kan se ett liknande beteende när man konfronterar sk medium eller andra som åberopar parapsykologiska fenomen - när de misslyckas är det fortfarande inte fel på påståendet att det skulle gå att kunna spå i kort eller vad det nu gäller - utan då ligger felet antingen hos betraktaren som inte "begriper", eller så "har utföraren en dålig dag". På det här sättet kan pseudovetenskapsförespråkaren och den bibliske arkeologen alltid ursäkta sig om grävningarna inte ger ett önskat resultat.

En tredje aspekt, och här kommer geologin in i bilden, är att man är otroligt okunnig om geologiska processer (precis som man är om vetenskapliga metoder överlag). Faktum är att man rätt ofta som biblisk arkeolog snarare sysslar med pseudo-geologi än pseudo-arkeologi, eftersom det är geologiska formationer som faller offer för felaktiga kreationistiska pseudoarkeologiska teorier. Detta utpekande gör att man utan att blinka två ggr som biblisk arkeolog kan tolka Grand Canyon som ett bevis för en syndaflod, en sedimentavlagring i Turkiska berg som Noaks ark och en klippa som en förstenad människa från den bibliska sagovärlden. Man börjar med att inte vilja acceptera att (för dem) ovanliga formationer som existerar i naturen inte är det samma som att de därför måste ha en ovanlig tillkomst (eller vara ovanliga!). Man utgår från premiss två ovan - att bibeln är tveklöst sann - och därför måste det då rimligen finnas bevis för det och hey presto, här har vi något som ju ser lite ovanligt ut och då kan vi se det vi vill se i det. Och man gör snygga hemsidor, skapar tramsmuseer och trycker upp tidningar som ger ett sken av att vara peer-reviewed likt den ovan på bild. När den snarast bara är fundamentalistiskt renlärighets-granskad och inget annat. Men yta säljer och förblindar.

Det enda som detta fenomen bevisar såklart är att bibliska arkeologer dels är välfinansierade - dels uppenbart tveklöst tror på bibeln och till varje pris vill omforma saker och fenomen i världen därefter. Det är kul med engagemang tycker jag - men varför inte lägga den energin på att lära sig lite grundläggande vetenskap istället? Det är faktiskt inte så svårt att bevisa att Grand Canyon inte på något sätt visar på en syndaflod. Så slapp de också få för sig att en klippa är Lots fru och slösa tid på det - dels slapp alla vi andra ens höra talas om sådana dumheter och få huvudvärk. Win-Win situation.

Nu är det iofs ingen garanti att en person som läst geologi kommer förstå ens grunderna i det. Där är ju Mats Molén ett bra exempel som gärna skryter om (obskyra) akademiska titlar - men rent generellt bör han vara ett undantag och i regel bör kunskap bota okunskap och motarbeta religiösa dogmer.

Visst, nu är det betydligt fler än bibliska arkeologer som hittar på trams om geologi. Vi har människor som letar efter fantasiön Atlantis och tolkar mönster i havsbotten som detta på google Earth. Vi har massor med människor som envisas med att tro att alla ovanliga former som återfinns måste ha en intelligent upphovsman bakom sig - gärna då rymdvarelser eller gudar. Det behöver inte ens vara så här dramatiska saker, utan vi har också tex hur folk hittar fallossymboler som förtrycker dem i allting, om detta är deras ideologiska världsuppfattning. När jag ser ett vattentorn kan en arg feminist kanske se mansförtryck.

Det är nog en rätt grundläggande evolutionär premiss hos människan - att kunna identifiera något som är ovanligt i naturen. Kunde vi inte det så kunde vi ju inte skilja på giftig och ätlig växt. Det verkar alltså vara en genetisk grund hos oss alla att tillskriva det vi inte kan identifiera som vanligt - som något som då måste vara speciellt. Och det som är speciellt kan vi inte alltid förhålla oss sansade till - framförallt kan per definition inte fanatikern göra detta. Visst hjälper bildning mot en hel del av det här - men inte mot grundpremissen för hur vi beter oss kring det okända.

Det kommer tyvärr alltid finnas människor som läser in teorier, sagor och påhittade saker i både det vanliga och ovanliga. Folk som vill tolka världen alternativt - eller som de bibliska arkeologerna - anpassa världen efter en ofelbar bibeln helt på bekostnad av verkligheten.

Den här temaposten behandlar en av kreationister totalt ignorerad sak. Nämligen istiden, eller rättare sagt, istider överlag, för vi har haft en hel del. Rent språkligt lever vi faktiskt i en just nu eftersom vi lever i en ice house earth-period just nu, men det behöver vi inte gå in på.

På väldigt få kreationistiska sidor nämns ens istiden, kanske troligen för att det i de flesta bibeltäta områden i världen inte finns lika dramatiskt tydliga spår av isen som på en del andra platser. Det man inte ser i vardagen reflekterar man knappast över heller. Man verkar ha åsikten att man i princip kan ignorera bort detta fenomen totalt. De få gånger man ens försöker ge sig på att förklara spåren av istider så är det alltid synonymt med stor okunskap om vad vi faktiskt känner till.

Bevisen för att vi har haft nedisningar som täckt stora delar av landmassorna är många. Faktum är att det mesta av landskapet är ett direkt resultat av istider, och det gäller även landskap som legat hyfsat långt söder om själva istäcket.

Pluggar man geologi i Sverige så är istiden, den senaste nedisningen kallad Weichsel, en av de grundelement som man allra mest blir tvungen att studera för att begripa något. Den är lika grundläggande för svensk geologi som kolväten är för organisk kemi, pucken är för en hockeyspelare, eller vad råvaror är för en kock. Utan istiden som förklaring så skulle det mesta bli totalt obegripligt i landskapet.

Jordarter - Hur förklarar man vad en bottenmorän är utan mekanisk erosion av underlaget genom en is? Det går inte - för vattenbaserad erosion skapar inte bottenmoräner - utan det skapar sorterade fluviala sediment. Det vet alla som kan se skillnad på en morän och ett fluvialt sediment vilket är bland det första man lär sig när man läser sedimentologi. En bottenmorän (det som du hittar på de flesta platser där man odlar, förutom lerslätter) är osorterad (partiklarna är av olika storlekar och ligger hur som helst) och har kantiga sediment som inte har påverkats av fluvial erosion som ger rundade sediment. Om du låter vatten rinna över en massa jord så rundas sedimenten och framförallt så sorteras dem. Dvs att förklara metervis med svensk morän med "den stora floden" - går faktiskt inte - det är fullständigt omöjligt och är lätt bevisat med vanliga experiment. Inte heller är en bottenmorän det samma som kemisk vittring av bergrunden där under. Sådana vittringar ger tex väldigt distinkta karst-mönster i bergrunden eller ännu vanligare, saproliter och en helt annat jordart än moränen. Man kan även göra jämförelser med hur glaciärisar eroderar sediment idag, och på så sätt jämföra det med moräner i tex Skåne. Geologin hyser en del mysterier - men den exakta uppkomsten av olika sediment är inte ett av dessa mysterier. Det här är fullt prövbar vetenskap.

Stratigrafi - Överallt finns även en stratigrafi i sedimenten som blir svår att förklara. Varför kan man hitta ett massivt moränlager både under och över sorterade lerlager tex? En stor katastrofhändelse likt en Syndaflod skulle inte kunna skapa seksvensartade händelser utan allt skulle vara mycket mer homogent. En massiv händelse där vattnet sedan sjönk undan. Du skulle tex inte se olika jordarter på olika platser i landet utan allt skulle rimligtvis flyta ut mer, precis som det gör vid en översvämning då sediment börjar vandra från en plats till en annan beroende på topografin. Endast olika stadier i en nedisning och en avisning kan förklara stratigrafin som vi faktiskt har i våra jordar.

Geomorfologiska former och fenomen - Drumliner, åsar, dropstones, Kameslandskap, dödisgropar, isälvar, masstransporter, moräner, riktad bergserosion (Roche moutonée). Formationer som är helt omöjliga att förklara utan påverkan av isar. Formationer som härleder en isriktning och som alltid stämmer in med tex räfflor i bergrunden. Formationer som finns ÖVERALLT i vårt landskap.

Räfflor - Vi kan också ge oss ut vid kusterna och titta på klipphällar. Framförallt det som brukar kallas "rundhällar". Du hittar dem i överflöd både i Stockholms skärgård och vid västkusten. Rundade klippor. Dessa är rundade av mekaniska rörelser - inlandsis eller mindre islober som flödat ut från isen. Anledningen till att vi vet att det inte är vågor som rundat klipporna är att vi trots allt kan se en rad spår i dessa klippor. Om det vore tusentals år av vågor som rundade bergen, då blir det svårt att förklara rundade berg långt in i landskapet. Det blir riktigt svårt att förklara rundade berg mitt på småländska höglandet. Och eftersom vi kan studera erosionstakten av regn, frostsprängning, kemi och vind i realtid så kan vi också utesluta dessa fenomen som orsak till våra rundhällar. Spåren på rundhällar iform av parabelriss, räfflor, skäror och liknande går heller inte att förklara utan enorma mekaniska krafter som tryckt på bergrunden.Vatten räfflar inte urberg. Vatten + lösa stenar räfflar inte urberg. Frost räfflar inte urberg. Endast kilometertjock inlandsis räfflar urberg. Och parabellriss (sten som tryckts mot urberget) kräver absolut mekanik mellan massor bakom sig.

Spår utanför isarna - Spår av djur och växter anpassade för arkitiska klimat i södra Frankrike. Hur förklarar man det utan att det faktiskt rådde arktiskt klimat i södra Frankrike? Inte utan att krysta fram något riktigt godtyckligt som svar. Hur förklarar man lössjordarna utan istiden? De massiva jordar av vindburna sediment som bildas i det torra och blåsiga landskapet framför isen? Det var i princip rena polaröknen framför isen. Och ja - man kan se skillnad på sediment som bildats genom vind och sediment som bildats genom vatten, tex då genom en syndaflod.

Tektoniken - Isens enorma tyngd pressade ner jordskorpan lokalt. Och på samma sätt pressade den upp den utanför. Därför sjunker marken i södra Danmark som låg utanför - och därför stiger marken som allra mest vid Umeåtrakten som var centrum. Motsvarande syns även i Nordamerika för dess iscentrum och periferi. Fullt mätbart idag. Man kan utifrån detta beräkna isens vikt och volym.

Vi kan tydligt se överallt i landskapet att vi har spår både i makro och mikrostorlek efter massiva inlandsisar och vi har massor av geologiska formationer som inte går att förklara utan inlandsisar. Bibeln nämner inget om en 100 000årig Weichselistid vad jag vet. Inget heller om det dryga halvdussinet till nedisningar som vi kan se spår av från Kvartärtiden eller alla ännu äldre istider som bland annat lämnat efter sig fossila moräner.

Bibeln, tolkad kreationistiskt nämner alltså inget alls om något som bevisligen måste ha varit en påtagligt hård tid att leva i för människor. Inte heller rymmer en 6000årig tidsrymd möjligheten för en is att växa fram och smälta väck. Inlandsis ackumuleras med ca 30 cm per år under en istid och smälter med några meter per år (jämförelse gjord med dagens inlandsisar på Grönland och Antarktis på maximal nederbörd kontra maximal avsmältning). Tidsrymden 6000 år räcker inte ens i närheten till för att bygga upp en flera kilometer mäktig ismassa över Skandinavien ens om vi gör ett dramatiskt klimat. Gör vi klimatet fantasifullt drastiskt dvs -200 grader celcius för påbyggnad och +200 grader för avsmältning så att man skulle kunna tänka sig en tidsrymd på 6000 år får vi andra logiska problem. Inte minst hur något liv alls överlevde det på jorden. Kort sagt - ungjord-kreationism plus istiden är ett äktenskap som inte fungerar och eftersom istiden bevisligen har skett måste kreationisterna ha fundamentalt fel på en rad punkter.

Ovan. En ondskefull och syndfull Favosites gothlandicus.
 
Den här temaposten om geologi och kreationism berör paleontologin. Nämligen bestämt den bibliska gudens ologiska och märkliga beteende i sin berömda utrotningsplan. Men vi börjar med att titta på bibeln.
 
Gud skapar alltså inledningsvis en massa olika arter enligt Första mosebok och han gillar läget.

    24. Och Gud sade: "Frambringe jorden levande varelser, efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter." Och det skedde så;
    25. Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken, efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.

Sen ångrar han sig. Visst, man gör inte alltid som man vill från början och om man då är allsmäktig Gud kan man ju ångra det man gjorde och utplåna det hela i en plågsam naturkatastrof istället för att bara.. tja.. knäppa med fingrarna och få det ogjort? Men nu är jag inte Gud så jag vet inte om det kanske inte går rent tekniskt att trolla bort saker på samma sätt som man trollar fram dem.

    7. Och HERREN sade: "Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem."

Så läget är alltså den att Gud fixar biffen med en syndaflod (som jag redan diskuterat det komiska i rent sedimentologi-geologiskt en annan bloggpost) och så ska läget återställas utifrån ett urval av livsformer som Gud finner goda.
 
Då kommer min fråga: Hur är ett djur ondskefullt? Människor - sure, vi kan vara elaka, men djur? Komikern Eddie Izzard har förövrigt gjort en berömd sketch om det som tar upp det där. Elaka giraffer och sånt. Ju mer man sätter det hela i ett logiskt perspektiv, desto mer komiskt blir det här och det hör verkligen hemma i komikens värld och knappast är en logisk eller lämplig berättelse att sätta sitt tillförlit till.
 
Varför tog Noah inte med nån trilobit på arken? 30 000 arter trilobiter fick stryka med. Och hur ondskefull är ett Cooksonia-träd? Eller hur mycket synd och ondska kunde en Favosites gothlandicus-korall egentligen ha lyckats med? Det finns ett par miljoner utdöda arter av djur och växter som jag verkligen undrar detta kring.
 
Ok, en Tyrannusaurs rex, den verkar inte direkt gullig. Men å andra sidan är inte direkt alla djurarter som lever kvar idag speciellt snälla. Det finns lättare saker än att kela med en isbjörn skulle jag tro. Och vithajar är kanske inte direkt fromma. Och för att inte snacka om de per definition ytterst syndfulla kaninerna som verkligen ligger runt med alla och allt utanför äktenskapet. Där kan vi tala om promiskuitet.
Hur valde Gud egentligen ut vilka djurarter som skulle få bli fossil och vilka som skulle få åka ark? Ja det är uppenbarligen inte helt lätt att förstå sig på.
 
En annan sak, en "teknikalitet" i det hela som jag inte riktigt kan släppa med mitt geologiska intresse är det här med salt och sötvatten. Om vi för en stund ignorerar att växter och fiskar inte riktigt nämns i syndaflodsplanen (inte lätt att hålla reda på allt när man som Gud är upprörd över all synd) så blir det lite svårt för mig att förstå hur ett globalt hav, som alltså täckte jorden liksom skulle vara kompatibelt med en rad livsformer och känsliga ekosystem. Saltvatten in i en sötvattensjö = dålig idé för sötvattensfiskar. Saltvatten in över land = dålig idé för landväxter och sötvatten för saltvattenlevande arter = illa. Så även om man då liksom anser att fiskar och plantor fixade biffen själv, för att de kan tåla "lite" vatten, blir det desto svårare att förklara hur de kunde tåla en förändring i salinitet.
Vad gäller växterna så kanske Noak hade frön på lager. Ett par miljoner arter växt-frön får såklart plats på arken. Men fiskarna då? Bevisligen dög inte alla fiskar, det finns ju fiskfossil. Men eftersom det finns gott om sötvattensfiskar (och andra sötvattenslevande livsformer såklart) i världen så har vi en teknisk fråga som inte riktigt är löst. Fast precis som med fröerna så kanske Gud inte nämnde ett par hundratusen akvarier med sötvatten som Noah hade på den oändligt stora båten. Förlåt, 300 alnar LILLA skutan. Men kan Dr Who få plats med mycket mer på insidan av sin telefonkiosk än vad som syns på utsidan så kunde kanske Noak. Noak var kanske en Timelord? Varför inte - sagor, fantasy, religion och science fiction, det är ibland inte helt lätt att skilja på.

Jordens geologi kryllar av saker som är inkompatibla med kreationismens korta tidsbegrepp (det gäller gammal som ung-jord-kreationism!) och obefintliga synsätt på förändring. Jag har redan påvisat hur sedimentologin inte går att kombinera med en en planet vars ålder mäts i tusentals år - nu till tektonikens dito.

Jorden är en 4.5 miljarder år gammal planet - men det är ingen ålderman som inte förnyas. Även om vissa saker går mot en större ålder så sker en kontinuerlig föryngring av i princip allt i jordens litosfär (jordskorpa) om man ser det på ett långt perspektiv. Väldigt få saker är ursprungliga från Jordens barndom förutom en och annan Zirkon-kristall.

Helt utan att befatta sig med kreationisternas mycket selektiva dateringsfobi så kan man konstatera att jorden är fylld av processer under utveckling - som med ett kreationistiskt perspektiv faktiskt måste ha inletts, inte från början, utan mitt i. En tektonisk spricka t ex, som de vi återfinner rakt igenom Island - där Jordytan bokstavligen talat slits mitt itu av att kontinenterna rör på sig har med lätthet tidsspann på miljontals år för att för att detta ska ske. Alternativet är att allt påbörjats mitt i, vilket är rätt osannolikt eller hur? Om du hittar en spricka i ditt glas, nog sjutton antar du att den inte alltid funnits där, utan att den någon gång uppstod? Enkel logik alltså - saker har en början från noll, inte från fem eller 23.

Hela Island är i sig ett resultat av denna delning mellan kontinenter (och en hotspot, men det kan vi lämna därhän, precis som jag lämnar en förklaring på varför plattorna rör sig därhän, men jag svarar gärna på frågor) en delning som sker med 2 cm per år faktiskt. Fullt mätbart helt enkelt, så att det sker råder det inget tvivel om att det sker. Laser, satelliter och rena visuella mätningar visar att plattorna rör sig. Det är i princip bara att mäta med ett måttband över en spricka på Island så ser man att den växer år från år. Så tydligt är det.

På så sätt kan man också mäta hur lång tid sen det var då de första delarna av Island uppstod, helt enkelt baserat på en distansmätning mellan dess äldsta punkter och sedan räkna tillbaka på hur lång tid det var sen punkterna satt samman. Det blir såklart ingen exakt eller absolut mätning av det hela, men däremot en god relativ datering av dess äldsta delar, och allt hamnar i tidsspann av flertalet miljoner år (miocene på de äldsta delarna). Det är heller inte riktigt så enkelt eftersom vulkanism och existensen av flera olika sprickor gör det komplicerat. Men i princip.

Och det finns ju såklart ingen som helst anledning att stanna klockan vid Island, utan den tektoniska driften på havsbotten är fullt lika spårbar. Om man bara baserade åldern på jorden på åldern på de äldsta delarna av havsbottnen, dvs den du hittar vid kusterna, så får vi en ålder på nära 200 miljoner år sen Europa hängde samman med Amerika. Eftersom vi med lätthet kan konstatera att det är betydligt mer komplicerat än att Afrika-Europa delades från Nord-Syd-Amerika, att vi i kontinenterna hittar spår av äldre havsbottnar och kontinenter, så visar det oss att Jorden måste vara ännu äldre. Samma princip gäller även bergsveckning, vi kan fullt ut mäta hur mycket eller lite en bergskedja växer med varje år. Även hur mycket som den eroderar.

Saker börjar som sagt inte halvvägs, de börjar från början och i geologins värld krävs det då tid, tid som kreationister inte kan erbjuda utan att hitta på väldigt godtyckliga förklaringar på vad de där 6+1 dagarna egentligen skulle symbolisera. Det eller så måste de anta att deras Gud skapade Jorden fylld med saker som redan var påbörjade, tex tektoniken. Det blir lite som att man påstår att allt som behövs för att förstå en kriminalroman är att läsa sista bokstaven på sista sidan… och att det då ÄR hela kriminalromanen… Absurt såklart. 6000 år räcker inte till något. 100 000 år räcker inte heller till något. Bara för att förstå hur Islands bergrund fungerar krävs omkring 25 miljoner års kontinentaldrift.

Kreationister brukar älska att hacka på Big Bang. De brukar ifrågasätta hur "den bara kunde börja av sig själv" utan en tydlig början med en tydlig orsak bakom smällen. Man åberopar gärna lite svammel om orsak-verkan. Märkligt att de inte ställer samma krav på Jordens geologi. Här är det helt ok att allt inleddes med redan påbörjade sprickor och existerande berg som bara poppade ur Guds knäppande finger. Vilket på alla sätt är betydligt mer märkligt att godta än att ett kvantmekaniskt fenomen som Big Bang kunde inledas självständigt. Geologin har nämligen ingen kvantmekanik som kan förklara speciellt många "oförklarliga" processer - utan här är allt väldigt mycket orsak-verkan i fullt spårbara och kontrollerbara utvecklingsled utan speciellt komplicerade tankegångar. Här om något MÅSTE man acceptera att allt faktiskt är väldigt enkelt vad gäller tid och orsak-verkan. Här börjar inte något i mitten eller utan anledning. Och här krävs tidssperspektiv som kreationismen inte kan erbjuda och en föränderlig världsbild som de knappast kan kombinera speciellt väl med bibelns mytologiska skildringar där skåeplatsen mellanöstern är en evig plats med evig geologi. Om 100 miljoner år finns inte ett spår kvar av en enda liten kulle som bibeln nämner - hur ska de då resonera när bibelns värld blir helt abstrakt och ickeexisterande? De ska de såklart inte, för kreationister kan inte tänka sig att Jorden finns om 100 miljoner år, lika lite som de kan förstå att den fanns för 100 miljoner år sen. De gör det alltså enkelt för sig. Men jag vill nog påstå att en normalbegåvad människa och en som inte försöker omforma världen efter en berättelse, utan istället vill forma berättelsen utifrån den faktiska världen, kan förstå varför kreationismens syn på Jorden inte bara är fel, den är absurt fel.

Bilden nedan. Havsbottens ålder. Fullt möjligt att konstatera helt baserat på kontinentaldriften, även om man såklart även kontrollerar det mot en rad olika dateringsmetoder sen. Det finns dock ingen som helst konflikt i frågan. Drift och datering visar samma sak.