Nej, det här är ingen bloggpost om vad granit är, det här är en bloggpost om just sådana typer av frågor.

Det är ju så idag att skolorna bevisligen lär ungdomar att kräva svar på allting, vilket är bra. Det är bra att man ställer frågan och ifrågasätter eftersom dogmer ofta ha styrt oss. All god vetenskap vilar tveklöst på ett kritiskt tänkande. Men problemet är (förutom att alla auktoriteter inte alls ljuger eller sysslar med dogmer såklart) att all kunskap inte kan förklaras kort och enkelt. Och om man då försöker så kommer det tveklöst uppstå frågetecken och kvalitétsbrister. Utifrån detta argument kan man faktiskt ifrågasätta varför det öht finns lexikon i många fall.

I princip kan man förklara t ex hur granit bildas på två sätt. Ett kort och förenklat sätt som är så kort och förenklat att det egentligen inte förklarar något alls. Som tex NEs artikel på granit:

"grani´t, bergart vars mineralkorn ligger likformigt fördelade i bergmassan och som därför blir kornig eller prickig; oftast grå eller röd i ljusa nyanser. De flesta graniter har bildats genom smältning av jordskorpans bergarter. Granit har värde som bl.a. byggnads-, kant- och gatsten."

Den där beskrivningen säger precis inget alls om vad granit är. Det där stämmer lika mycket in på en dacit, granit, diorit eller t om sandsten. Den första meningen är ju korrekt, men i sig säger den ("vars mineralkorn ligger likformigt fördelade i bergmassan") inget alls som är helt unikt för graniten och därmed kan det förvilla totalt om man tror att det särskiljer graniten från andra bergarter. Men jag är inte så säker på att jag med ett par meningars skulle göra ett så mycket bättre jobb. Man skulle så lätt springa iväg med orden för att kunna förklara varje del.

Vi lever i ett kunskapssamhälle där kunskap ska förmedlas snabbt och konkret likt en stirrig MTV-video. Om det inte går så blir folk skeptiska. Skolan borde lära ungdomar tålamod i kunskapssökandet snarare. Så att de förstår VARFÖR man egentligen inte förstår vad en granit är innan man läst geologi på universitet under ett par års tid. Om ens då. Jag är tämligen säker på att min professor i berggrundsgeologi, som är en expert på just graniter, skulle vara den första att säga hur svårt och besvärligt det är att förklara vad granit är och att det fortfarande finns frågetecken.

Problemet är alltså inte att NE inte förklarar vad en granit är på ett bra sätt. Problemet är att folk idag (skolungdomar) inte förstår varför NE inte kan förklara vad granit är med ett par raders text. Jag kan inte förklara det bra, och jag ska ju så smått börja föreställa en expert på sånt här. Nåja, iaf om ca 2 år.

Se det här som en balansering av min tidigare arga bloggpost där jag kritiserade NE. Nu ger jag dem visst försvar för sina korta artiklar, om man bortser från det faktum att man lika gärna kan tolka den här bloggposten som att lexikon med NEs artikellängder är totalt meningslösa.

Bild. Vångagranit. En felsisk magmatisk bergart från norra skåne med en ålder på ca 1-1.5 miljarder år. Bildad i magmakammare på några mils djup. Frameroderad och upplyft genom tektonik till jordytan numera. Innehåller kvarts, biotit, alkalifältspat, plagioklas. Den visar på lätt gnejsisk lineation, vilket tyder på en stark strukturell och metamorfos påverkan. …typ…

Det var länge sen jag bloggade om geologi och kreationism. Ämnestryt är anledningen. Det är inte helt enkelt att komma på nya infallsvinklar. Men ett ämne jag inte tagit upp så möjligt kretsar kring ironin och olja.

För är det inte tämligen underhållande att några av världens största oljefyndigheter ligger under marken där några av världens mest rika och högljudda kreationister bor. De bor bokstavligen talat på ett tveklöst bevis för att Jorden inte kan vara varken 6000 år eller ens 6 000 000 år gammal utan att det krävs åtminstone 100-tals miljoner år.

Olja, eller rättare sagt alla sorters petroleum, kolväten, allt från gasform till bitumen är ett resultat av dött organiskt material. Jag tänker inte gå in på de olika typerna av råolja som finns utan mer fokusera på varför den finns och hur den kan finnas.

Vi vet nämligen exakt hur olja bildas. Den vanliga formen som blir merparten av vår bensin tex kommer ur havsorganismers fetter, dvs ur peptider, som genomgår en långsam förändring till kolvätekedjor. Först övergår det i kerogener, som sedan beroende på hur de splittras övergår i olja och sedemera gas.

Det här är inget som händer av sig självt. Det kräver väldigt exakta miljöer vilket gör att uppskattningsvis bara 1% av all lämplig biomassa bildar kerogener - och än mindre av detta kerogen ges chansen att bli olja i en oljekälla. Merparten av alla kolväten som bildas läcker bara ut i atmosfären eftersom det krävs naturliga geologiska oljefällor som kan fånga upp den.

Omvandlingen till olja kräver väldigt exakta miljöer vad gäller tryck och därmed värme. Någonstans mellan 50-150 grader är lämpligt. Går det över 150 blir det bara gas och sedemera omvandlas gasen även till grafit om det blir ännu varmare. Kallare än så händer inget. Detta temperaturfönster kallas lämpligen oilwindow och är det ord som alla oljegeologer allra mest älskar att få höra.

Men det räcker inte att utsätta biomassan för rätt miljö, den måste utsättas för det under en väldigt lång tid. Det går att extrapolera fram exakt hur lång tid som krävs genom att utgå från processen i labb där man reproducerar miljön - och det har man gjort. Under 10 miljoner år minst, i vanligaste fall mellan 300-100 miljoner år.

Det är inte bara för kemin i sig som detta krävs, det beror på att själva miljön som den ska ha för att kunna bildas - i sig - tar tid att bildas.

Olja bildas i regel i skiffrar, skiffrar är gammalt slam på havsbotten. Det tar lång tid för havsbotten att bli skiffer. Det kan man räkna på. Man kan också konstatera att det då tämligen logiskt tar ännu längre tid än så här eftersom oljan inte utvinns ur skiffern, utan ur en reservoir-bergart som ligger ovanpå som den migrerar upp i. En reservoirbergart som måste vara porös, dvs en porös sandsten, lera eller kalksten. Men det räcker inte med det heller utan denna reservoir måste ha en takbergart. En bergart som måste vara tätare än reservoiren, och då duger det inte med mer porös sandsten, utan kraftigt omvandlad kalksten eller metamorferad sandsten är ett måste. Allt det här med hur olja finns i berggrunden och varför kan man läsa om på fler ställen om man är intresserad.

Sånt här sker iaf inte bara i en handvändning eller slumpartat. Varje sorts stenlager, från moderbargart, till reservoir till takbergart berättar en ny berättelse om miljön det bildades i och tidspannet som krävs för att en sådan miljö ska existera från en tidigare. Dvs från djuphav och skiffer till grunda rev och kalksten snackar vi en resa på något hundratal miljoner år oftast. Och som jag redan påvisat med sedimentologi och kreationism är det ju så att tillkomsten av sedimentära bergarter kräver tidsspann som helt enkelt inte på något sätt går att kombinera med en 6000-årig jord.Det här är som jag också påvisat fullständigt omöjligt att kombinera med en syndaflod som förklaring på sediment. Stratigrafin omöjliggör totalt en större händelse som förklaring till alla sediment.

Det är därför som det är så komiskt att korangapande muslimer i Saudiarabien och bibelhyllande texasbor har mest av den varan, och bygger sin rikedom och de pengar som de kan bygga sina kyrkor och moskeer på, nämligen oljan, just är en produkt som inte är kompatibel med det som de så passionerat tror på. Deras stora Mercedes och Pontiacs dricker litervis per mil av en mycket gammal och exotisk råvara - som förvisso nybildas hela tiden, även idag, men som kräver tiotals miljoner år som allra minst för att bli brukbar i naturen. Ja just det, och det faktum att vi kan hitta alla stadier av olja i naturen och kan förklara hur den bildas säger ju oss också att ett påstående om att en Gud skapade jorden med en massa färdiga råvaror inte på något sätt håller. Det är en pågående process som började från början, inte mitt i.

Vi VET vad olja är och hur det uppstår. Både genom kemisk och biokemisk analys, genom empirisk observation och genom mikrofossilär analys. Om detta råder det inget vetenskapligt tvivel alls. Inga frågetecken what so ever även om det såklart, precis som det finns folk som tror att jorden är platt, finns folk som tror på pseudovetenskap även i den här frågan. Och med det facit i hand så kan man faktiskt säga att man då därför VET att den unga jordens kreationism inte ens hypotetiskt kan vara sann tack vare den råvara som tyvärr allra mest av all råvaror gör att dumma kreationister syns och hörs en massa i världen. Den som ger dem en massa pengar på plånboken.

Texastöntarna bryr sig föga om hur oljan de vill bli rika på fungerar. Bara dollarn trillar in på kontot är de nöjda och kan fortsätta be aftonbön med frugan och barnen och fortsätta sucka över "them heathens" som tror "we’re monkeys". Sucka på, det är er egen välgödda ignorans som ekar.

Nedan, två principskisser på två vanliga oljefällor (antiklinal och förkastning). Finns en uppsjö oljefällor till (hydrodynamiska, diapiriska, biogena asfaltsfällor osv - även om jag märkte att wikipedia inte höll med. Ytterligare ett exempel på när wiki inte duger alltså. Dont trust wiki kids.

Fler ämnen på temat geologi & kreationism hittar du här.

Det heter ofta att det är ganska onödigt att skicka med människor på expeditioner ut i rymden. Många ifrågasätter iaf det och det verkar florera en åsikt att det mesta kan genomföras av fjärrstyrda maskiner. Man vill antyda att människans sinnen så att säga mest behövs för att ge en poetisk uppfattning om det hela. Jag har t om sett astronomer uttrycka åsikten.

Det stämmer över huvud taget inte när det kommer till geologin - vilket är ett bra tecken på att många inte begriper hur geologi, inklusive geologin om andra världar än vår egen fungerar. Geologi är nämligen akut kopplat till det visuella och improvisationsförmåga. Du kan inte ta borrprover av sand eller berggrund och på kemisk väg bestämma vad du hittar på plats. Alla med grundläggande kunskaper i mineralogi vet om att 90% av bedömningen sker kring en optisk analys av det man ser. En "godtycklig" analys där kemin mellan två olika sorters berggrund kan vara 100% identisk, men kristallstrukturen uppvisar någon sorts egenhet som gör att enormt viktiga skillnader går förlorade om man bara kan analysera ett porrprov. Det krävs tunnslip helt enkelt där kristallerna är oskadade.

Sen skulle man kunna tänka sig att man i teorin ganska lätt kunde göra ett tunnslip på plats och skicka polarisationsmikroskopiska foton till Jorden - men att göra ett tunnslip är än så länge något som ligger på hantverksnivå. Maskiner fixar inte det på ett bra sätt på egen hand. Det är fumligt, det är pyssligt, det är något som kräver övning. Kanske om 20-40 år så.. men väldigt lite tyder på att maskiner på egen hand skulle klara av det. Att kunna bedöma var som är bästa platsen för att ta slipet ur en stuff tex.. Det ligger mycket "känsla" kring det faktiskt.

Sen kommer vi till en punkt där den mänskliga geologen lätt överglänser den finaste maskin. Förmågan att se större strukturer och samband. Där kan maskiner öht inte ens komma i närheten idag. Sprickors mönster, subtila färgnyansskillnader och formationer och annat som indikerar på viktig aktivitet är helt enkelt sådant som människans öga är oöverträffat på att fånga in i fält oavsett hur bra kamera man än använder.

Den här klassiska bilden ovan är ett sådant exempel på något man gärna hade varit på plats för att studera som geolog. Bilden avslöjar "mörkare" eoliska (vindskapade) sandstensformationer med tydliga långsträckta eoliska dynstrukturer (den mjuka lineationen) som är uppspruckna av nedslaget (eller möjligen av erosion, det skulle man kunna se på plats med blotta ögat). Men det övre ljusare mer horisontellt linjerade lagret av sandsten uppvisar egenheter som är betydligt osäkrare och är allt annat än tydligt eoliska. Diskordanser och andra erosionsmönster är svåra att avgöra från foton. På plats skulle man kunna se hur dynerna i sandstenen är formade - och därmed tex kunna avgöra om vatten var med! Och ur vetenskaplig synvinkel kan få säga annat än att det är jävligt intressant att ta reda på om en sanddyna på Mars, som ligger ovanpå en eolisk sanddyna är skapad av vind eller vatten - eller hur? Vinkeln på hur stratigrafins lager förhåller sig till horisonten skulle också kunna säga en hel del, både om nedslaget och om tektoniken fungerar på Mars.

En vacker dag kommer säkert fjärrstyrda sonder och robotar kunna insamla all data vi behöver - ersätta våra fantastiska sinnen och vår improvisationsförmåga - men den dagen är verkligen inte här ännu och därför behövs det människor på våra rymdexpeditioner. Att påstå något annat är faktiskt bara okunskap om geologi. Och studiet av andra världars egenskaper ÄR geologi. Jag är ofta förvånad över att det alltid bara är astronomer som får uttala sig som experter om andra världar i media och politik - när det trots allt inte alls är deras expertis egentligen. Vad kan en astronom om A och B-ripplar? Nej just det, inte jättemycket - varför är det då deras expertis om "vad som behövs för framtidens rymdforskning" som man då primärt vänder sig till? Jag är ledsen att behöva klanka ner på astronomer nu, jag älskar astronomi - men det stör mig lite att de får så mycket att säga till om i allt vad som har med vetenskap i rymden att göra.  Debatten om huruvida vi ska sända människor till Mars/månen/andra världar eller fler sonder i all evighet hade vi öht inte ens haft om man frågade geologer istället.

Javisst, det är sjukt mycket dyrare att skicka människor än sonder - men datan vi skulle insamla skulle också vara sjukt mycket säkrare, bättre och användbar. Så ska vi utforska rymden öht (vilket vi såklart ska om jag får bestämma) är det kanske på tiden att det sker utan halvmesyrer.

Jag tar en ordentlig resa till Mars med ett par geologer i besättningen framför 100 med robotsonder ALLA ggr ur vetenskaplig synvinkel - så frågan är om det ens är en kostnadsfråga egentligen eller bara en NASA-dogm att det är bättre att skicka en massa billiga och "säkra" sonder.

Jag har ju tidigare varit inne på en del faktoider som finns kring bergskedjor och dess åldrar. Många tror ju att våra skandinaviska berg är äldre än tex Alperna och Himalaya. Man baserar som sagt det argumentet på ett påstående om att bergen kommer ur den Kaledoniska veckningen, för ca 400 miljoner år sen, dvs någon gång kambrium-silur. Du hittar i princip detta påstående i ALLA skolböcker, i ALLA lexikon.

Detta är som sagt inte riktigt sant (eller alls). Lexikonen och skolböckerna har fel. Allt från den ärade Nationalencyklopedin till Wikipedia (både engelska och svenska wiki) har fel (eller förenklar åtminstone det hela till något som därmed blir en felaktighet - men i stort är det som står i världens populäraste och mest använda lexikon wikipedia faktiskt helt fel).

Skanderna, de bergstoppar som vi ser idag är en ung bergskedja som består av bergselement som en gång i tiden var en del av den Kaledonska veckningen - helt riktigt. Men detta är svårt att kombinera med en rad bevis som visar att det inte fanns berg här under lång tid. Du har nämligen sedimentavlagringar och annat från yngre tider högt uppe i platåerna. Det finns även en rad andra bevis för att den ursprungliga kaledonska kedjan eroderades ner helt. Inte delvis, inte lite, utan helt.

Problemet är att man faktiskt inte helt vet eller åtminstone är överens om varför landmassan som utgör Skanderna höjdes åter. Det råder inte koncensus kring varför det uppenbarligen skedde en landhöjning här. Att det bildades berg och dalar i denna landhöjning beror i stort däremot helt på erosion. Troligen är en hel del av denna erosion även kvartär (dvs om det är en kvartär process - yngre än 2.5 miljoner år) - men i princip allt är åtminstone tertiärt eller yngre. Dvs bergen har eroderat fram ur en höjande landmassa.

Det finns väl inslag av förkastningar och veckning också men själva bergen är inte ett resultat av veckning. Det är förövrigt rätt få bergskedjor och berg som är det rakt av. Berg är en erosionsprodukt i de flesta fall. Inte toppen på ett veck!

De flesta berg är ett resultat av överskjutning där en landmassa glider upp på en annan och sedan eroderar bergen fram. Skandernas berggrund är också den ett resultat av överskjutningar och förkastningar - bla den kaledonska. Men det är inte det samma som att bergen vi ser idag är det. Min poäng jag vill få fram är alltså inte att bergen inte har element från Kaledonska veckningen, utan att det vi ser idag, med berg och dalar inte alls är från den tiden. Det blir alltså gravt missvisande att säga att bergen kommer från Kaledonska veckningen, oavsett vad.

Här har ni utmärkt läsning i ämnet från någon som kan det här bättre än mig. Skandernas vara och icke vara i lexikon och skolböcker är ett utmärkt exempel på att geologi är ett ämne som inte ges det utrymme det krävs.Det sitter helt enkelt allt för många författare av skolböcker och lexikon där ute som i sig själva har en ålder värdig fossil som kan återfinnas i sandstenslager i skanderna. Frågan om Skanderna tillhör nämligen aktuell forskning. Det är inget som som är ett gammalt avklarat ämne utan nya rön dyker upp hela tiden. Problemet är att många geologer, fd proffs och allsvetande amatörer är direkt är mottagliga för påståenden som grusar deras världsbild. Som då tex faktoiden att Skanderna är 400 miljoner år gammal.

Och NU ska jag på hornbländit-safari. Jag hoppas fånga något fint sprattlande glänsigt exemplar på bild. Ses om någon dag igen.

Jag har ju i mina tidigare temaposter om geologi och kreationism redan varit inne på ämnet om tidsuppfattning. Men ämnet upphör inte att förvåna mig och jag blir allt mer övertygad om att grunden till att skapelsetroendet överlever i en allt mer sekulär vetenskaplig värld ligger i att en människa har betydligt lättare att hantera en statisk värld på några tusen år än en kontinuerligt föränderlig värld på flera miljarder år. Det är fullständigt logiskt att lättare greppa den korta och statiska världen än den långa och dynamiska. Vi är ju trots allt bara relativt enkla primater från en savann i grunden. Vi kan inte ta hur enorma språng som helst.

Nu senast upplevde jag väldigt påtagligt mina egna begränsningar i frågan i just exkursionen till Blekinge. Vår professor diskuterade en gnejshäll som vi stod på, vilken han talade om hur den omvandlades.

Detta fick mig att reagera, dels på att han talade om bergrunden som något som omvandlas, alltså inte omvandlats. Dels reagerade jag ganska snabbt sen på att jag öht hade reagerat på det. Dubbel aha-känsla alltså där den sista självreflekterande aha-känslan såklart är den viktigaste.

För självklart är det ju så - att processerna fortgår. Det vet jag ju mycket väl sen innan. Om jag går ut i naturen och hittar en bergshäll och i den bergshällen ser ett veckmönster så är det ju inte alls nödvändigtvis så att detta veck vittnar om en tidigare händelse - utan detta veck kan faktiskt vittna om en pågående händelse som sker just i detta nu. En händelse som kanske började för 1 miljard år sen, men som faktiskt, än idag, håller på, om än med starkt förändrad process. Sakta. Sakta. Så långsamt att tusen mänskliga generationer inte skulle kunna se förändringen.

Den känslan jag fick är rätt svår att sätta ord på. Dels då känslan av att se på bergrunden, inte som ett vittne över tidigare händelser, utan som något som händer här och nu men så sakta och så långsamt, att jag inte kan se förändringen ske. Den enorma tiden. Och dels då att jag reagerade på att jag reagerade. Idag känner jag mig faktiskt som en lite bättre geolog. Jag lärde mig inget nytt, men jag lärde mig på ett bättre sätt greppa geologin.

Helt plötsligt ser jag på allt geologiskt lite annorlunda, inte bara strukturer och former, nej utan inte minst mineralogin och geokemin också. Genast är kristallbildning i en berggrund inte något som har hänt, utan faktiskt något som hela tiden händer och fortsätter hända. Ett stycke granit kanske utbildar sina grundläggande kristaller långt nere i berggrunden redan för 1 miljard år sedan javisst, men när tryck och temperatur ändras så fortsätter den geokemiska processen. I mikroskopiska sprickor fälls andra mineral ut och nya kristaller bildas. Ta en kristall från jordens inre till vår atmosfär och den ändras - omvandlas. Den förfaller inte bara som man kanske oftast uppfattar det, utan den bildar ibland helt nya saker, fast det sker långsamt.

Primaten i mig ser på allt som en engångsskapelse. Något bildas. Något är. Något upphör. Här är jag knappast bättre än kreationisterna. Det mesta jag kan studera måste ha tillkommit i någon tidpunkt innan jag började studera det - det säger all logik i min kropp mig. Men det är ju inte alls så enkelt. Det är mänskligt att se på allt som något som föds, lever och sedemera förfaller, inklusive vår bergrund - men detta synsätt gör en till en sämre geolog. För det är inte alls så enkelt.

Om jag som jobbar med stora tidsperspektiv hela tiden kan komma på mig själv att tänka statiskt och kortsiktigt och även i termer om tillkomst, existens och förfall. Då är det ju inte så konstigt ifall någon som har en hel religion kring det gör så…

Veckad, eller veckas?

Veckad, eller veckas? 

Magnetkarta. Blått indikerar högre magnetism.

Som bekant rantade jag runt i blekingska vildmarken i en veckas tid ungefär. Men vad gjorde jag där? Jo jag var på en kurs i kartering. Det innebär att vi fick lära oss göra en bergrundskarta över ett område. Från noll alltså.

Man gav sig ut parvis i skogen och letade efter blottade bergshällar. Lösa stenblock duger föga eftersom dessa kan vara långväga transporterade av inlandsisen. Nej fasta bergshällar ska det vara. Sen hade man några km2 område som skulle täckas in under 4a fältdagar. Det innebar som jag redan beklagat mig över att man fick gå en himla massa i eländig terräng i jakt på dessa bergshällar, som vi såklart på förhand inte visste var de fanns. Vissa hällar ser man på flera hundra meters håll. Andra såg man knappt även om man stod rakt på dem. Den variationen stod skiftande grader av igenväxtlighet för. Men efter ett tag började man bli varm i kläderna och lite bättre på att läsa av landskapets möjligheter till hällar. Inte helt oväntat är det ont om hällar i dalar och sänkor och mer på kullar. Men inte alltid, för rätt ofta är kullar bara ren morän, dvs lösa issediment där skenbara hällar sticker fram, som snarast bara är jättestora stenblock.

Nedan. Lösfynd av diabas med mikroklin och röda kvartskristaller inbäddade. Diabas som gått genom en pegmatit troligen enligt professorn.

Ett sätt att avgöra om det är en häll eller ett jättestenblock är att studera bergartens struktur, om dess lineation och foliation följer samma mönster som tidigare fynd. I en del osäkra fall, om foliationen i bergarten låg i linje med tidigare säkrare hällar så var saken biff. Men ibland är man osäker hur man än gör och då är det bäst att sätta ett fråcketecken på hällen. Så går korrekt vetenskap till, man utesluter allt som inte passar ett redan önskat mönster… eller hur var det nu…

Det vi gjorde rent praktiskt var då att ranta runt i skogen med en vegetations och topografikarta som vi hittade på genom kompass, sol, skicklighet, tur och ett sjätte sinne. Lite som vanlig orientering, fast utan löpning och fasta kontroller. Vid en bergshäll gällde det sedan att bestämma mineralogi, struktur och såklart bergarten. En och samma granitsort kan se ut på många olika sätt, så det är allt annat än lätt. Med med hjälp av lupp och slägga lyckades man nog åtminstone träffa rätt på ett par hällar. Vi hade även en magnetisk karta till hjälp som också kunde indikera skillnader mellan bergarter. Fysiskt krävande med allt luftsande och hamrande men väldigt lärorikt. Vi skulle även hålla utkik efter andra strukturer i bergarterna, så som pegmatitgångar, granitintrusioner, sprickor och veck.

Nedan: Ett fint similärveck.

Nedan, 120 kg försoffat skånskt slättlandsstroll ger sig på blekingsk granit. Vaddå virvel? Jag ser ut så… Iaf i en psykiatrisk profil.

Ett av miljontals kärr som ligger där i skogen mitt i vägen för geologistudenter på bergartskateringskurs.

Jag är tillbaka med skavsår, myggbett och en miljard krämpor och jag kan meddela att Blekinge faktiskt HAR djungler vilket jag oskuldsfullt skämtade om inför resan dit. Det är troligen Sveriges mest snårskogiga landskap med en kombination av lite för mycket saker på en och samma gång helt enkelt. Jag kan inte tänka mig att något kan vara mer svårt att röra sig i än Blekinges kombinationer av träsk, branta klippor, moränstensfält och nästan ogenomträngliga risiga barr och lövskogar.

Detta i sällskap med broms, älgar, vildsvin, fästingar och inte minst mygg. Man kommer inte därifrån utan stukade fötter, miljontals rivsår, blåsor, skavsår, solsvedd panna och en hel del träningsvärk i princip hela kroppen, där jag personligen har träningsvärk PÅ träningsvärk i flera dimensioner, men det kan troligen mest bero på att jag väger 40 kg mer än vad min BMI-idealvikt säger. Jag har hursomhelst tappat minst 2 kg på den här veckan, detta trots att jag ätit och druckit med stor apit.

Att navigera sig fram vad som troligen sammantaget kan ha varit en mil om dagen (svårt att veta exakt när man går kors och tvärs flera km), från 0800-1700 i fyra dagar, i den här terrängen är som rena survival-trippen. Och nej, tro inte att vi fick lägga oss och sova direkt när vi kom hem, nej för då skulle man arbeta med själva rapporten flertalet timmar in på kvällen… Geology Bootcamp med andra ord.

Norrländska jätteskogar pyttsan… Norra Blekinges emigrant-trakter kring Backaryd är kanske inte klassisk 20mila-skogsvildmark, men det kompenserar kvantitet i eländig terräng med kvalitet… ja, om man kan tolka eländig terräng som något högkvalitativt. Det är fan inte konstigt att alla emigrerade därifrån. Det är fantastiskt idylliskt och vackert, men hur någon har kunnat leva av marken där är för mig helt obegripligt. Det här är en plats där man har en sommarstuga, inte en plats för självhushåll.

Nej jag klagar inte,jag beklagar mig bara lite, jag vet att jag har det bättre än de flesta andra. Jag får vandra runt i naturen i min utbildning liksom… rätt svårslaget. Även om det är rätt lite tid till att njuta när man sysslar med kartering, vilket jag ska visa i kommande bloggposter.

Betydligt fler bloggposter i ämnet kommer de närmsta dagarna alltså, liksom respons på kommentarer jag fått in.

Stufftentan fixad. 30p av 33 möjliga. Likaså är röstning till EU-parlament avklarad idag. Så jag känner mig mäkta nöjd med dagens insatser. Nu återstår stress-plugg på stress-ämnet strukturgeologi. Tenta på det på fredag. Sen lite helg, sen Blekinge. Får se om jag orkar och hinner med nån bloggpost innan dess.

Jag känner mig skitnöjd över att jag numera kan behärska alla led i en uträkning av kraft och stress. Jag kan ta en 100 kgs person och få fram Newtonmetern, sedan beräkna arean på ytan jag vill utöva den kraften mot, dvs dess yta och lutning, och sen vilket pascalvärde jag får på det. Därefter se hur detta värde ändras i olika vinklar. Från stress till normalstress till skjuvstress.

Va fan jag snackar om? Jo jag vet nu vilken stress ett föremål, tex en inlandsis, kan verka mot sitt underlag och detta i hänsyn till vinkel på underlaget. Nu kan jag dö trygg i vissheten om att jag aldrig behöver vara osäker på vad för kraft och stress något (under förutsättning att jag känner till gravitationskonstanten, vilket man brukar så länge man befinner sig i naturlig miljö på jorden) påverkar på sitt underlag. 

Arkeologen i mig är mäkta stolt över detta. :D Inte illa pinkat för någon utan naturvetenskaplig linje från gymnasiet. Jag har ju fått inhämta trigonometrin på egen hand tex. Och en massa annat som läraren förutsätter, tex att man vet vad gravitationskonstanten är, vad pascal, newton och dyl egentligen visar, osv.

Här hittade jag en bild som beskriver nyttan med strukturgeologi rätt bra. Att kunna mäta in exakt hur sprickor och lager breder ut sig så att man kan hitta den resurs man söker (gas, olja, metaller) utan att borra sig fördärvad/köra geofysikundersökningar i jakt på det - dvs kunna arbeta sig på god väg helt med förmågan att läsa av veck och sprickor. Ja för mig beskriver den det rätt bra. Jag misstänker att det inte nödvändigtvis blir lika självklart för alla.