Nej, det här är ingen bloggpost om vad granit är, det här är en bloggpost om just sådana typer av frågor.

Det är ju så idag att skolorna bevisligen lär ungdomar att kräva svar på allting, vilket är bra. Det är bra att man ställer frågan och ifrågasätter eftersom dogmer ofta ha styrt oss. All god vetenskap vilar tveklöst på ett kritiskt tänkande. Men problemet är (förutom att alla auktoriteter inte alls ljuger eller sysslar med dogmer såklart) att all kunskap inte kan förklaras kort och enkelt. Och om man då försöker så kommer det tveklöst uppstå frågetecken och kvalitétsbrister. Utifrån detta argument kan man faktiskt ifrågasätta varför det öht finns lexikon i många fall.

I princip kan man förklara t ex hur granit bildas på två sätt. Ett kort och förenklat sätt som är så kort och förenklat att det egentligen inte förklarar något alls. Som tex NEs artikel på granit:

"grani´t, bergart vars mineralkorn ligger likformigt fördelade i bergmassan och som därför blir kornig eller prickig; oftast grå eller röd i ljusa nyanser. De flesta graniter har bildats genom smältning av jordskorpans bergarter. Granit har värde som bl.a. byggnads-, kant- och gatsten."

Den där beskrivningen säger precis inget alls om vad granit är. Det där stämmer lika mycket in på en dacit, granit, diorit eller t om sandsten. Den första meningen är ju korrekt, men i sig säger den ("vars mineralkorn ligger likformigt fördelade i bergmassan") inget alls som är helt unikt för graniten och därmed kan det förvilla totalt om man tror att det särskiljer graniten från andra bergarter. Men jag är inte så säker på att jag med ett par meningars skulle göra ett så mycket bättre jobb. Man skulle så lätt springa iväg med orden för att kunna förklara varje del.

Vi lever i ett kunskapssamhälle där kunskap ska förmedlas snabbt och konkret likt en stirrig MTV-video. Om det inte går så blir folk skeptiska. Skolan borde lära ungdomar tålamod i kunskapssökandet snarare. Så att de förstår VARFÖR man egentligen inte förstår vad en granit är innan man läst geologi på universitet under ett par års tid. Om ens då. Jag är tämligen säker på att min professor i berggrundsgeologi, som är en expert på just graniter, skulle vara den första att säga hur svårt och besvärligt det är att förklara vad granit är och att det fortfarande finns frågetecken.

Problemet är alltså inte att NE inte förklarar vad en granit är på ett bra sätt. Problemet är att folk idag (skolungdomar) inte förstår varför NE inte kan förklara vad granit är med ett par raders text. Jag kan inte förklara det bra, och jag ska ju så smått börja föreställa en expert på sånt här. Nåja, iaf om ca 2 år.

Se det här som en balansering av min tidigare arga bloggpost där jag kritiserade NE. Nu ger jag dem visst försvar för sina korta artiklar, om man bortser från det faktum att man lika gärna kan tolka den här bloggposten som att lexikon med NEs artikellängder är totalt meningslösa.

Bild. Vångagranit. En felsisk magmatisk bergart från norra skåne med en ålder på ca 1-1.5 miljarder år. Bildad i magmakammare på några mils djup. Frameroderad och upplyft genom tektonik till jordytan numera. Innehåller kvarts, biotit, alkalifältspat, plagioklas. Den visar på lätt gnejsisk lineation, vilket tyder på en stark strukturell och metamorfos påverkan. …typ…

Suck.. Nu vill man få månfärderna att falla på att en sten i Holland var falsk. Övriga 499 kg noga redovisade och dokumenterade stenprover återstår. Läs mer om verkligheten kring proverna här. Fast konspirationsteoretiker lever efter andra regler - där verkligheten är sekundär den konspiratoriska värld man vill ska finnas. Don’t feed the trolls.

Om en vecka börjar jag ny termin och ny kurs. De första månaderna går åt mitt exjobb och parallellt till det åt en ny kurs kallad "naturresursgeologi" i vilken jag äntligen ska lära mig lite mer om hur diverse naturtillgångar faktiskt bildas. Det här med malmbildande processer är ju en sak som jag faktiskt kan rätt lite om. Varför finns guld där det finns? Ja, det har jag idag bara begränsade kunskaper om och det stör mig. Jag vill kunna svara på frågan om var och varför en viss sorts värdefull råvara finns på en plats på en mycket mer kvalificerad nivå än idag. Det är liksom inte av slumpen som man prospekterar i ett visst område och kan avfärda ett annat. Förhoppningsvis vet jag mycket mer om sånt i november och under tiden tills dess ska jag säkert dryga ut er med massor av pladder om dylika ting.

Nedan. Malmbergets olika malmkroppar.

Revirpinkning, dogmer, ovilja att ta till sig tvärvetenskap, okunskap om skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora, okunskap om skillnaden mellan hypoteser och fakta och en total 100% intellektuell rigiditet. Där har ni den akademiska arkeologiska världen i ett nötskal så som den framställer sig för mig. Ångrar lite att jag gav mig på att skriva en tvärvetenskaplig text för mitt exjobb. Det är ett enda stort motvindspissande där man inte har något vettigt referensmaterial alls att utgå ifrån när man försöker kombinera arkeologi och geologi i ett nästan helt outforskat fält.

Jag har verkligen inte gett upp utan kommer kämpa på för att få samman något dugligt. Men efter att ha hört flertalet arkeologer uttala sig i sin syn på bevis och fnysa åt geologin känner jag att jag har en mycket tung börda att lyfta. Arkeologi framstår allt mer för mig som en kontextuell vetenskap där allt kretsar kring att formulera så trovärdiga kontextuella sanningar som möjligt. Det är alltså inte viktigt för arkeologen att man kommer fram till en objektiv sanning (jo, det kan man även i humaniora - en yxas tillkomst är en faktiskt händelse om än svårbevisad), utan det viktiga är att man kommer fram till något som låter bra. Och för att göra detta utesluter man alla sorters bevis som man antingen inte begriper sig på, eller som man inte ens känner till. Petrologin duger egentligen bara när den bekräftar tex morfologin, i andra fall är man kyligt intresserad av dess bevisvärde.

Ett fiktivt exempel: Om du har en keramikskärva med en viss typ av morfologi som placerar denna skärvan i tid Y och område X så ser arkeologin inte med blida ögon ifall en geolog gör en mineralogisk analys av skärvan som UTESLUTER att den kan vara tillverkad i område X. Man framställer det som att geologin "indikerar" på att den "kan" vara från en annan plats (eftersom det är så naturvetare formulerar sig) och man förstår därmed inte språkskillnaden mellan geologi och arkeologi kring "indikationsbegreppet". När en geolog talar om att något "indikeras" handlar det INTE om en humaniorahypotes. Det handlar om att man inte kan säkerställa det, men att man fortfarande kan utesluta andra saker. Dvs man kan inte lägga fram en förklaring, men man kan avfärda andra saker.

Om magringsgruset/leran INTE finns i område X och man kan påvisa andra möjliga platser för gruset är alltså indikationen att keramiken kan komma från dessa platser - det finns däremot INGET tvivel kring huruvida den INTE kan vara tillverkad på plats X. Den kan inte vara det - materialet finns inte där - punkt slut. Detta är logiskt eller hur? Tänka sig att det faktiskt finns respekterade professorer i arkeologi som inte begriper detta. Jag har själv hört en säga det rakt ut framför mig i ett icke fiktivt exempel (alltså ett verkligt på mindre omständigt formulerad svenska). Han hade en tes om keramik som han höll fast vid trots att en geolog påpekade att det var omöjligt petrologiskt. Nej men morfologin visade det ju och morfologi är ju bättre när skon klämmer - för det förstod han sig på typ.

Humanioramänniskor begriper inte alltid att det faktiskt finns sanningar utan de tror att allt är likvärdigt subjektivt bara för att merparten av deras vetenskapliga material oftast kretsar kring just humaniorans vetenskapliga metoder. Det är sorgligt att folk kan bli professorer utan att känna till skillnaden mellan ett naturvetenskapligt bevis och ett humanioramässigt.

Det här är som om man en rättegång i ett mordfall. Du har ett vittne som påstår att Kalle är mördaren men du har en rad naturvetenskapliga bevis som tex DNA som visar att Nisse är mördaren. Arkeologer tror mer på vittnesmål än på DNA. De ser åtminstone inte att vittnesmålet skulle vara ett sämre bevis. En naturvetare förstår direkt kvalitetsskillnaden. 

Nu finns det självklart smarta arkeologer som begriper sånt här, jag har ju själv snackat med dem :D - men varför får jag aldrig med dem att göra i min utbildning i maktpositioner? Varför dras jag alltid med de flummiga tomtarna som ska bestämma över mig… och ser de smarta hägra vid horisonten bortom all makt över mitt arbete.

Försök inget nytt. Rätta dig i ledet. Tro inte att du kan något. Det är den gyllene vägen till akademisk framgång.

Det heter ofta att det är ganska onödigt att skicka med människor på expeditioner ut i rymden. Många ifrågasätter iaf det och det verkar florera en åsikt att det mesta kan genomföras av fjärrstyrda maskiner. Man vill antyda att människans sinnen så att säga mest behövs för att ge en poetisk uppfattning om det hela. Jag har t om sett astronomer uttrycka åsikten.

Det stämmer över huvud taget inte när det kommer till geologin - vilket är ett bra tecken på att många inte begriper hur geologi, inklusive geologin om andra världar än vår egen fungerar. Geologi är nämligen akut kopplat till det visuella och improvisationsförmåga. Du kan inte ta borrprover av sand eller berggrund och på kemisk väg bestämma vad du hittar på plats. Alla med grundläggande kunskaper i mineralogi vet om att 90% av bedömningen sker kring en optisk analys av det man ser. En "godtycklig" analys där kemin mellan två olika sorters berggrund kan vara 100% identisk, men kristallstrukturen uppvisar någon sorts egenhet som gör att enormt viktiga skillnader går förlorade om man bara kan analysera ett porrprov. Det krävs tunnslip helt enkelt där kristallerna är oskadade.

Sen skulle man kunna tänka sig att man i teorin ganska lätt kunde göra ett tunnslip på plats och skicka polarisationsmikroskopiska foton till Jorden - men att göra ett tunnslip är än så länge något som ligger på hantverksnivå. Maskiner fixar inte det på ett bra sätt på egen hand. Det är fumligt, det är pyssligt, det är något som kräver övning. Kanske om 20-40 år så.. men väldigt lite tyder på att maskiner på egen hand skulle klara av det. Att kunna bedöma var som är bästa platsen för att ta slipet ur en stuff tex.. Det ligger mycket "känsla" kring det faktiskt.

Sen kommer vi till en punkt där den mänskliga geologen lätt överglänser den finaste maskin. Förmågan att se större strukturer och samband. Där kan maskiner öht inte ens komma i närheten idag. Sprickors mönster, subtila färgnyansskillnader och formationer och annat som indikerar på viktig aktivitet är helt enkelt sådant som människans öga är oöverträffat på att fånga in i fält oavsett hur bra kamera man än använder.

Den här klassiska bilden ovan är ett sådant exempel på något man gärna hade varit på plats för att studera som geolog. Bilden avslöjar "mörkare" eoliska (vindskapade) sandstensformationer med tydliga långsträckta eoliska dynstrukturer (den mjuka lineationen) som är uppspruckna av nedslaget (eller möjligen av erosion, det skulle man kunna se på plats med blotta ögat). Men det övre ljusare mer horisontellt linjerade lagret av sandsten uppvisar egenheter som är betydligt osäkrare och är allt annat än tydligt eoliska. Diskordanser och andra erosionsmönster är svåra att avgöra från foton. På plats skulle man kunna se hur dynerna i sandstenen är formade - och därmed tex kunna avgöra om vatten var med! Och ur vetenskaplig synvinkel kan få säga annat än att det är jävligt intressant att ta reda på om en sanddyna på Mars, som ligger ovanpå en eolisk sanddyna är skapad av vind eller vatten - eller hur? Vinkeln på hur stratigrafins lager förhåller sig till horisonten skulle också kunna säga en hel del, både om nedslaget och om tektoniken fungerar på Mars.

En vacker dag kommer säkert fjärrstyrda sonder och robotar kunna insamla all data vi behöver - ersätta våra fantastiska sinnen och vår improvisationsförmåga - men den dagen är verkligen inte här ännu och därför behövs det människor på våra rymdexpeditioner. Att påstå något annat är faktiskt bara okunskap om geologi. Och studiet av andra världars egenskaper ÄR geologi. Jag är ofta förvånad över att det alltid bara är astronomer som får uttala sig som experter om andra världar i media och politik - när det trots allt inte alls är deras expertis egentligen. Vad kan en astronom om A och B-ripplar? Nej just det, inte jättemycket - varför är det då deras expertis om "vad som behövs för framtidens rymdforskning" som man då primärt vänder sig till? Jag är ledsen att behöva klanka ner på astronomer nu, jag älskar astronomi - men det stör mig lite att de får så mycket att säga till om i allt vad som har med vetenskap i rymden att göra.  Debatten om huruvida vi ska sända människor till Mars/månen/andra världar eller fler sonder i all evighet hade vi öht inte ens haft om man frågade geologer istället.

Javisst, det är sjukt mycket dyrare att skicka människor än sonder - men datan vi skulle insamla skulle också vara sjukt mycket säkrare, bättre och användbar. Så ska vi utforska rymden öht (vilket vi såklart ska om jag får bestämma) är det kanske på tiden att det sker utan halvmesyrer.

Jag tar en ordentlig resa till Mars med ett par geologer i besättningen framför 100 med robotsonder ALLA ggr ur vetenskaplig synvinkel - så frågan är om det ens är en kostnadsfråga egentligen eller bara en NASA-dogm att det är bättre att skicka en massa billiga och "säkra" sonder.

I helgen som var så tog jag över 10000 nördpoäng när jag var på hornbländit-safari som troligen den ende i världen som någonsin varit på sådant.

Hornbländit är tämligen ovanligt, inget man hittar varje dag i naturen så tillfället skulle förevigas med foto. Nu var förvisso stenen vare sig rörlig eller långt borta från base camp (föräldrarnas tämligen lantligt belägna hus), men ändå. Först tänkte jag asa hem den till civilisationen (mina föräldrars tomt) för att placera den svarta skönheten på tomten någonstans - rengöra den med högtryckstvätt eller liknande. Helt enkelt förhöja den geologiska estetiken på tomten. Men så upptäckte jag att stenen var betydligt tyngre än de 100 kg som lastkärran klarade av så den får ligga kvar tillsvidare. Ett otroligt kompakt mineral (hornblände), rikt på järn/magnesium när det är i den här rena formen som hornbländit och storleken bedrar rejält. I princip lite av en solid klump metall nästan. Iaf viktmässigt.

Skall tilläggas att jag inte är helt säker på att det är en hornbländit som jag verkligen har på bild - har ju aldrig sett ett "levande exemplar" innan. Diabas påminner en hel del om detta, men kan särskiljas på sina betydligt mindre kristaller. Det kan vara någon slags amfibol eller annat som geologin alltid kan kalla allting man inte riktigt vet vad det är för. Ejn toung jiävla stejnajävel var det iaf som man säger i Sjöbo.

Det går sakta framåt med mitt exjobb. Jag överväger dock att fr om nu ligga lågt med att publicera mer här tillsvidare. Iaf inget av relevans. Kan vara dumt att berätta en massa för en akademisk värld fylld av tjuvar - innan man är publicerad. Det kommer således inte bli mycket mer än lite foton då och då - som troligen inte avslöjar allt för mycket. Det här är kanske låter lite väl nervöst, men better safe than sorry.

Indeed, says McKay, faking a Moon rock well enough to hoodwink an international army of scientists might be more difficult than the Manhattan Project. "It would be easier to just go to the Moon and get one," he quipped.

And therein lies an original idea: Did NASA go to the Moon to collect props for a staged Moon landing? It’s an interesting twist on the conspiracy theory that TV producers might consider for their next episode of the Moon Hoax.

"I have here in my office a 10-foot high stack of scientific books full of papers about the Apollo Moon rocks," added McKay. "Researchers in thousands of labs have examined Apollo Moon samples — not a single paper challenges their origin! And these aren’t all NASA employees, either. We’ve loaned samples to scientists in dozens of countries [who have no reason to cooperate in any hoax]." Källa och mer läsning

Jag får väl nämna några korta övergripande ord om Månens geologi i sammanhanget kring månkonspirationerna.

Vi har väldigt svårt att förklara hur det kan komma sig att vi både har drygt 500 kg stenprover från månen i labb på jorden om vi inte räknar med månfärder. Prover som absolut inte kan komma från Jorden eftersom de uppvisar en unik geokemisk sammansättning. Prover som heller inte överlag kan komma till oss via nedslag, eftersom meteoriter uppvisar unika drag. Dvs det är lätt att skilja på en sten från månen som släpats hit och en som kommit hit som meteorit.

Månen är en egentligen ganska mörk klippa i rymden. Lång exponering av rymdstrålning och mikrometeoritbombardemang har dock vittrat ner ytan och skapat dess karakteristiska gråa färg. Det är dock överlag lite av en optisk effekt som mestadels beror på att månen saknar ordentlig atmosfär. Regoliten, alltså den "stenkross" som täcker månen i skiftande tjocklek exponeras alltså direkt av solens skarpa strålar. Utanför vår atmosfär är det en skenbart mörk rymd, men i själva verket är ljuset från solen oerhört bländande. Därav astronauternas skyddsvisir.

Ett återkommande argument som jag sett vid ett par tillfällen handlar om hur det kan finnas vatten i stenar plockade på månen. Det här med vatten och petrologi är egentligen två aspekter. Dels har vi det faktum att flertalet bergarter består av stora mängder vatten. Inte flytande vatten, utan vatten bundet i föreningar med andra mineral. Ett bra exempel där är tex opaler, som kan bestå av många procent H2O. Men det man fokuserar på är påståenden om att det har hittats vatten i flytande form inne i prover, något man då tycker verkar märkligt. Om det nu är sant, vilket jag inte har kunnat kontrollera (och till viss del betvivlar) så är det dock inte alls konstigt dock. Meteoriter och meteorer har bombaderat både Jorden och Månen under många miljarder år. Meteorer innehåller ofta stora mängder fruset vatten. På månen har det aldrig bildats en hållbar atmosfär och det mesta har därför evaporerat ut i rymden igen. På Jorden har det bevarats (tack vara bland magnetfältet) och bidragit till att vi öht har en bio/geo/hydrosfär. När meteorer slår ner i på en planet frigörs enorma mängder hetta och energi som med lätthet smälter precis alla kända mineral och bergarter. Att det då kan kapslas in vatten inne i smältor är ju inte det minsta konstigt. Det är alltså inget argument alls mot att proverna skulle ha kommit från Månen.

Jag betvivlar dock det hela eftersom månen är känd för att just ha massor av geologiska karakteristika som är typiska för en miljö utan vatten. En total frånvaro av lerpartiklar och vulkanglasnoduler som på Jorden bryts ner av just vatten.

Bilderna nedan. "Genesis rock". Det mest berömda enskilda petrologiska provet av extrajordisk anortosit som togs hem från månen.Månens anorotosit är väldigt fältspatsrik (plagioklaser) och uppvisar en dateringsålder på över 4 miljarder år - mer noggrant än så har man inte kunnat specificera det (vad jag vet). Det är överlag rätt svårt att datera objekt äldre än 4 miljarder år pga avsaknaden av lämpliga isotoper att mäta på.

Någon som är bra på yxor som kan identifiera/åldersbestämma följande yxor? De är båda hittade vid den sydvästskånska kusten, fast det behöver såklart inte säga något alls om proveniens.

Först har vi en yxtyp som verkade vara gjord av en gråare felsisk bergart. Exakt vilken vet jag inte, men den var karakteristisk i att den hade något som vid första anblick liknade två skafthål. Sen vid närmare kontroll av brottsytan var det mer sannolikt att det bakre halva halva "hålet" inte alls var ett halvt hål, utan två medvetet gjorda "horn" - erosionen är nämligen obefintlig, så då skulle man sett en brottsyta, åtminstone på någon av de jag såg. Just den jag har på bild saknar färdigt skafthål men övriga som jag såg (men glömde fotografera) hade färdiga skafthål och var i princip identiska.

Den här nedan ser ut lite som en båtyxa i diabas, men passar inte alls in i de kända klasserna. Vad kan det vara? Bronsålder?

På en ganska ytlig och amatörmässig nivå ska jag försöka redogöra för hur stenyxor eroderar. Att sten eroderar är kanske inte konstigt alls, men eftersom det eroderar så olika kan det säkert klargöra en hel del saker för en arkeolog. Följande har jag iaf koll på:

Bergarten - Yxor i mörka bergarter med höga halter av pyroxen och olivin är känsligare än andra. En yxa i tex flinta eroderar nästan inte alls i jämförelse utan där krävs mer mekanisk erosion för att det ska hända saker. Dvs petrologin/mineralogin spelar oerhörd roll.

Klimat - Ju sydligare klimat, ju mer erosion. Så kan man förenklat säga. Det beror på en rad faktorer, inte minst markkemin. Men ett varmt och fuktigt klimat äter upp berg väldigt enkelt - medan ett torrt svalt klimat nästan inte har någon erosion alls. Det är just kombinationen värme och fukt som skapar mest kemisk erosion. Torra blåsiga klimat, i öknar kan tex skapa mekanisk erosion med sand som yr (eoliska processer). Men eolisk erosion kan man ganska tydligt skilja från andra sorters erosion eftersom den faktiskt blankslipar.

Lokal platskemi - En yxa som ligger på havsbotten, nergrävd i sandig/lerig jord eller på botten av en sjö klarar sig bra från erosion. Yxor funna i våtmarker med höga humussyror klarar sig sämre. Riktigt sura miljöer är nästan alltid det mest skadliga. En basalt/diabasyxa bör kunna erodera sönder helt i en våtmark - men i princip vara helt oskadd i en mer normal sjö. Ibland säger arkeologer att "yxor funna i vatten skadas"… men det kan jag inte fårstå varför det skulle ske. Det måste till sura miljöer. Sjöar är oftast inte sura.

Det är dock så att ingen faktor spelar ensamt mest roll. Allt beror på kombinationer. Tåliga bergarter i sura miljöer förgås. Ömtåliga bergarter i bra miljöer bevaras. Enskilda objekt kan också trotsa logiken. Men det beror då troligen mest på att något har ändrats, tex en kraftigt eroderad yxa funnen i en åker, har troligen legat i en (numera uppdikad) våtmark från början.

Nedan - Diabas/basalt-yxa (även kallat "grönsten" av vissa arkeologer) som är ganska kraftigt eroderad pga vad som troligen är en kombination av den olivinrika bergarten och en sur miljö. Kemisk erosion med tydliga lagerbortfall där bergarten liksom faller av på ett sätt som gör att det kan se ut som den tappar skal.