Här är en intressant bloggpost om hur läget är för undervisning om evolutionen i muslimska länder generellt, även om artikeln specifikt tar upp just Pakistan som exempel så är den troligen representativ.

Pervez A. Hoodbhoy, a prominent atomic physicist at Quaid-e-Azam University in Pakistan, said that when he gave lectures covering the sweep of cosmological history from the Big Bang to the evolution of life on Earth, the audience listened without objection to most of it. “Everything is O.K. until the apes stand up,” Dr. Hoodbhoy said.

Mentioning human evolution led to near riots, and he had to be escorted out. “That’s the one thing that will never be possible to bridge,” he said. “Your lineage is what determines your worth.”

Det intressanta är att även om fundamentalister i dessa länder aldrig någonsin varit vänner av evolutionsteorin, så har läget tydligen förvärrats radikalt de senaste årtiondena eftersom fundisarnas makt ökat astronomiskt. Det komiska är att om man tar upp det här med muslimer så brukar man få höra att "ja men så länge vi inte går in på just det där med människans evolution så är islam kompatibelt med all vetenskap".

Bokstavstroende islam och vetenskap går inte samman. Man kan nämligen inte sålla väck de delar som inte passar med koranen och tro att man inte då påvisat ett enormt problem i kompabiliteten totalt. Om man undantar EN art så tappar evolutionen sin validitet. Och om evolutionen inte existerar, då faller vetenskapsgrenarna på rad.

När det gäller vetenskap behöver man inte tro på alla teorier som dyker upp. Men evolutionsteorin är inte en liten del av vetenskapen, det är ingen liten bakgata i biologin, nej den är en av de mer fundamentala för flertalet discipliner. Islam är inte kompatibelt med vetenskap så länge man försöker utesluta delar av vetenskapens viktigaste delar. Det kan inga koranverser i världen ändra på utan det är först när en religiös accepterar att religionens urkunder inte alls ska besvara sådana frågor som kompabilitet är möjligt. Så länge Koranens ord är betraktade som ofelbara ord och sanningar rakt från en gud och så länge Homo sapiens ska uteslutas från vetenskapliga förklaringar, är islam inte det minsta kompatibelt med vetenskapen.

Islams apologeter har på senare år kämpat hårt med hemsidor och propaganda där man försöker påvisa att Koranen inte bara är kompatibel med vetenskapen, den innehåller i princip alla vetenskapliga påståenden. Allt detta är såklart i bästa fall extremt godtyckligt, men i de flesta fall en ren lögn. Koranen innehåller samma hellenistiska tankegångar som fanns överallt på den här tiden. Inget nytt under solen alltså. Ingen ära åt Koranen. Inget bevis för gudomliga ord på den punkten.

Och den innehåller inte ett enda ord som möjliggör en mänsklig evolution. Så när muslimer försöker låtsas som att allt är lugnt mellan vetenskapen och koranen bara för att muslimer kan läsa till ingenjörer, bli läkare eller annat som bygger på vetenskap, så är det fortfarande en selektiv kompabilitet det handlar om där man helt enkelt struntar i vissa delar. 

Det sker enormt lite vetenskapliga upptäckter och framsteg i muslimska länder. Det gäller även rika muslimska länder så den ekonomiska variabeln håller inte att skylla på. Det gäller även muslimska länder med väl utvecklat skolsystem. Nobelpristagare i naturvetenskap från dessa länder lär vi inte få se någonsin troligen.

Det beror just på att man egentligen inte lär sig förstå vetenskap eller vetenskapligt tänkande - utan en utvald och censurerad del där själva ifrågasättande-processen som all vetenskap vilar på utesluts och ersätts med dogmatism. Dvs man lär sig en rad fakta precis som vi gör, men inte processen bakom hur fakta och teori tas fram genom att en fråga ställs. Hur fungerar X egentligen? Resultatet av ett äktenskap mellan fundamentalism och vetenskap är just denna sammanblandning av begreppen faktainlärning och vetenskapliga frågeställningar. En total 100%ig stagnation av den vetenskapliga utvecklingen blir då resultatet helt enkelt.

Människor som inte ens kan se en bild av sin profet, än mindre lyssna på en föreläsning om mänsklig evolution, utan att bli mordiska är knappast förmögna att kunna hantera ett vetenskapligt tänkande (mer än illusionsmässigt som jag påvisade ovan). Vi i västvärlden dras med våra kunskapsfientliga problem där "tycka" likställs med vetenskap, men de är nog rätt så marginella i jämförelse med de fundamentala problem som religiösa fanatiker i muslimska länder alltid kommer ha med vetenskapens viktigaste variabler: Den totalt fria tanken och den totala rätten att ifrågasätta precis allt. I den muslimska världen snackar vi ju inte bara en bristande respekt för skillnaden mellan åsikt och teori, här snackar vi ju om kontroll av teorier vilket är sju resor värre. Dumhet kan nog vetenskapen alltid bekämpa, men rena tankeförbud är desto svårare.

Islam är varken i teorin eller i praktiken kompatibelt med vetenskap. Koranen och det faktum att religionen i sig går mot ökad fundamentalism och snarast minskad liberalteologi gör det smått skrattretande att höra hur kompatibel Islam är med vetenskapen. Man går ju inte ens i rätt riktning för att kunna lyckas med det. (Tips: rätt riktning är alltså inte att anpassa vetenskapen efter religionen utan alltid tvärtom)

Jag är vän av vetenskapligt tänkande. Och när folk säger att "vetenskapen kan inte förklara allt" så blir jag bara precis irriterad. Folk som säger så säger så för att de känner sig hotade. De har en identitet och en världsbild som de inte vill ändra på. Det handlar mycket mer om dessa psykologiska faktorer än att vetenskapen skulle vara oförmögen att kunna förklara allt. Och nej, det faktum att den inte alls kan det idag är inte det samma som att den aldrig kommer kunna det. Hela poängen med vetenskap är just att den hela tiden utvecklas med nya svar och nya frågor. Det är möjligt att den en gång i en avlägsen framtid börjar få slut på nya frågor och ha gott om svar, men vi är verkligen inte där idag. Allt handlar alltså om möjligheten till att kunna besvara. Är det möjligt för vetenskapen att besvara frågan. Där är svaret, vad jag kan komma på, aldrig nej. Rent filosofiska frågeställningar uteslutna då - jag åsyftar saker som "vad är spöken" osv nu. Just de frågor där folk brukar säga "vetenskapen har inte alla svar". Ni förstår vad jag menar säkert.

Trots detta inser jag att vetenskapen (som den ser ut idag) inte alls kan svara på allting(!) Då menar jag inte mysterier, religionsfenomen och spökerier - dessa ting kan den visst svara på, eller det finns iaf inget som omöjliggör det - nej jag talar om något så grundläggande som juridik, där vetenskapen gör allt större intåg, utan att allt nödvändigtvis blir bättre alla ggr. Visst är det jättebra att vi idag kan identifiera brottslingar med DNA-teknik tex. Det är jättebra att vi har vetenskapligt framtagna gärningsmannaprofiler. Det är utmärkt att teknik, kemi, fysik, biologi, arkeologi osv idag kan underlätta rättsarbetet.

Men sker detta helt problemfritt? Nej, för det sker på bekostnad av gamla metoder som faktiskt tjänar ett utmärkt syfte. Att fälla någon idag för mord utan rättstekniska bevis är svårt om ens möjligt. Det ska mycket till för att man ska kunna fälla en brottsling på basis av vittnesmål alena.

I detta finns förutom misstro mot folks vittnesmål (vilket såklart kan vara berättigat, men tveklöst också kommer utpeka fullt korrekta vittnesmål som felaktiga) ett avståndstagande från "common sense".

Vetenskapen skyr vittnesmål och instinkter som bevis för vetenskapligheter - med all rätt - men i fallet med brottslighet kan detta subjektiva ibland vara allt man har att tillgå.

Kalle ser Lisa mörda Sven. För 100 år sen skulle man prövat om Kalle var ett pålitligt vittne och dömt efter det (och då med den tidens enfald tyvärr säkert dömt alla man inte tyckte var propra nog). Tänker man helt vetenskapligt kring det så tycker man direkt att det är opålitligt eftersom vetenskapens fulaste ord (med all rätt) är just subjektivitet. Jorden är inte platt för att Kalle säger det enligt vetenskapen - det måste kunna bevisas objektivt. Men Lisa är mördaren eftersom Kalle säger det. Kalle såg det.

Problemet är oundvikligen en fråga på pålitlighet. Och hur långt man än vrider och vänder på det så kommer det förbli subjektivt så länge inga andra bevis finns än vittnesmålet.

Jag är säker på att många människor tycker att då ska Lisa släppas fri också. Jag delar inte den uppfattningen. Även om det paradoxalt nog är så att det man sysslar med i rättegångssalar ofta är viktigare än de teser som skrivs i vetenskapliga artiklar så måste bevisbördan där alltid kunna hysa möjligheten att det subjektiva bör räcka. Vittnesmålet + motiv + den anklagades person, sätt, agerande och alibi bör alltid kunna räcka för fällande dom.

Om det inte vore så, så skulle miljoner brottslingar världen över gå fria. Vi måste kunna fortsätta döma brottslingar som inte lämnar rättstekniska spår efter sig. Om folk faktiskt ser att någon begår ett brott, om personen har motiv och saknar alibi - då ska det också räcka för att kunna fälla. Vi kan inte släppa ut en massa brottslingar på gatan i rädsla för att råka fälla någon oskyldig. Men just eftersom det alltid kommer vara lite osäkert om det saknas rättstekniska "objektiva" bevis - så får man ju heller aldrig tex tillämpa dödstraff.

Vad är det som gör det lite speciellt att läsa i en stad som Lund? Festande och sånt finns ju överallt, så det är knappast den enda anledningen även om det för många yngre studenter troligen är en viktig sådan. Nej det är snarare anorna som skiljer Lund från valfritt lärosäte (förutom Uppsala). Som ett av Sveriges äldsta lärosäten (beroende på hur man räknar in gamla universitet i Tyskland och Finland som vi en gång förvaltade, och om man räknar in Studium generale så blir det t om allra äldst!) är Lunds universitet en plats med tveklös historia. Och räknar man in hela staden Lunds historia blir miljön på många sätt som ett levande museum där anekdoter och legender finns i vartenda hörn.

Anorna. Traditionerna. Känslan av sekler av studier och vetenskap. Allt detta är subjektiva känslor som kan bidra till inspirationen för både forskare och student.

Allt detta kräver också visuell stimulans i form av just anrika byggnader och miljöer att vistas i. Visst är det bekvämt att läsa i en modern AC-kontrollerad lokal, det förstår väl jag med. Men jag föredrar knarriga dragiga gamla föreläsningssalar där generationers studieångest etsat sig fast i väggarna bakom porträtt av gamla dekaner och lektorer vars namn väldigt få idag kommer ihåg. Sådana miljöer är som en rökig Islay-whisky, något som är lite svårare att ta till sig än en blended whisky, men i längden blir det mycket lättare att förälska sig i det på ett större djup.

Det är därför fanimig en skandal att universitetsledningen i Lund vill flytta den filosofiska institutionen från de fantastiska lokalerna i det nästan 500 år gamla kungshuset till något 1960tals-bjäfs med märklig/obefintlig argumentation till stöd. Sådana beslut kan bara komma från folk som saknar den akademiska känslan, eftersom de inte ens upplevde den när de studerade själva en gång (vilket vi får hoppas att de alla gjort om de bestämmer över ett universitet). Folk som kanske skolade sig utomsocknes på något så förfärligt traditionslöst och själslöst som t ex Blekinge tekniska högskola. Folk som inte borde bestämma över Lunds universitet helt enkelt.

Missförstå mig inte nu, självklart ska det undervisas i aktuell forskning och självklart ska studenterna ha tillgång till den mest moderna utrustningen, men det finns inget som säger att man inte kan kombinera historia med framtid och inte bara överge det historiska så här skamlöst.

Det här SKA vara en plats där dammet ligger tjockt i lokalerna. Framförallt för filosofiska teoretiska ämnen som faktiskt inte kräver moderna lokalers bekvämligheter utan snarare mår bra av historisk inspiration och kontemplation.

Det här med att "effektivisera" utan hänsyn till känslan av traditioner och historia påminner allt för väl om den politik som fördes på 1960talet då historiska statskärnor revs istället för att renoveras och folk trycktes samman i miljonprojektens förorter med massdepression och segregation som resultat. Gråsossementalitet när den är som allra minst mänsklig helt enkelt. Det här är måhända inte lika dramatiskt, men det är ändå trots det ett symptom på något mycket otrevligt som jag med många andra hade hoppats på skulle vara utrotat år 2009. Men icke.

Sydsvenskan

Ovan. En kul, men egentligen väldigt defekt förklaring av vad "ren" vetenskap är och duger till.

En sak jag funderar över är just fenomenet matematik som en vetenskap. Här måste vi ta ställning till vad naturvetenskapen är och dess syfte. Det handlar ju om att beskriva och förstå universum och i detta är matematiken ett viktigt instrument för att kunna skapa struktur och förståelig objektiv kommunikation mellan vetenskapsmannen och studieobjektet - men framförallt mellan olika vetenskapsmän och sedemera allmänheten. Matematiken kodefierar vetenskapen kan man säga. Formler och beräkningar beskriver och förklarar verkliga eller hypotetiska fenomen. Vilken tyngd har jag på ekvatorn jämfört med på nordpolen. Osv.

Men när matematiken helt särskiljs från andra naturvetenskaper, när den inte längre har kopplingar till kemi, biologi, ekonomi, geologi, astronomi, statistik och inte minst fysik. Vad är den då? Då är den inte längre ett instrument - utan en egen vetenskap. Det kan ju jämföras med hur fysik både kan vara ett helt eget fält och ett verktyg inom tex geologi, medans fysiken i sin tur bygger på matematiska delar. Den berömda renhetspyramiden så som strippen ovan ungefär också skildrar den.

En populär sak bland vänner av matematik är därför att sätta matematiken på en slags piedestal som den renaste och mest fundamentala vetenskapen (Det brukar presenteras i stil med kemi-fysik-matte, tripp trapp trull). Man bygger sig en pyramid av "renhet" där man då som sagt om vi tar geologin kanske har följande "renhetskedja" med det mest rena först och det minst rena sist (matte, fysik, kemi, geokemi, geologi), där man då i princip antyder att allt, även den mjukaste humanioran, kan skalas ner till matematik.

Det här vänder jag mig oerhört mycket emot och det handlar inte om anvundsjuka nu, utan om det faktum att det är förenklingar som gränsar till rena fel. Matte är ett fundamentalt VERKTYG inom tex geologin, ett SPRÅK, men det är inte det samma som att man kan beskriva allt inom geologin med matte och fortfarande få ut begriplig vetenskap - eller ens vetenskap alls.

Du kan säkerligen beskriva varenda kemisk och fysisk process bakom bildandet av tex en granit i matematiska formler. Men om du inte har en "legend" till vad de olika variablerna är och definierar som befinner sig på en fysik, kemi eller geologi-nivå så blir det bara en massa beräkningar utan koppling till verkligheten.

Så när man säger att matematiken är fundamentet i all naturvetenskap så gör man det väldigt förenklat för sig. Då i princip gör man om en bok till en massa bokstäver och ord, eller rättare sagt, då är boken helt beskriven i sitt innehåll om man gör om kemin bakom färget och pappret, fysiken bakom kemin, och sen matten som förklarar fysiken. Då kan man helt beskriva en bok, vad den är, med matte om dess alla beståndsdelar, enligt den här logiken.

Jag vill egentligen inte klanka ner på matematiken som "egen" vetenskap. Jag är fullt medveten om att tusentals smarta människor kan skapa, problematisera och lösa matematiska beräkningar helt utan koppling till exempel. Tex att 1+1=2. Det är dock mycket tveksamt om det blir av vetenskapligt värde om man aldrig någonsin kan använda sig av formeln i någon tillämpning. (Vilket man såklart kan i det här fallet). Jag vill inte säga att man inte ska syssla med sånt här heller, för jag är medveten om att även om vi inte nu idag kan komma på användningsområden för matematiska teorem, så kan det komma nytta av det i framtiden. Utan min poäng kretsar helt kring det absurda i att påstå att "allt är matematik, och därför är andra vetenskaper sämre och orenare".

För det är inte praktiskt eller kognitivt möjligt att förklara och beskriva vad en granit är, så att det kommer mänskligheten till gagn med bara matematik utan tillämpning, eller en slags "legend" som beskrivning av vad det är matematiken formulerar. Därför är det öht tveksamt om man kan göra en slags renhetspyramid inom vetenskap.

Man kan också bli lite filosofisk i det hela och kräva att matematiken ska kunna definiera sig själv matematiskt, om den nu verkligen är fundamentet för allt i universum. Då blir det genast (iaf för mig) lite mer tydligt att matte på egen hand, för egen skull, mer är ett instrument för kommunikation och beskrivning, än grunden för allt kunnande om universum. Matte är kanske det mest fundamentala kommunikationsspråket för allt, men det är inte det samma som att det är det bästa, eller ens begripligt.

Så den enda renhetspyramid jag accepterar är en kommunikativ sådan. Matte är kommunikativt rent, men det är inte fundamentet för det som tex geologin kan förklara bäst för oss.

Det finns säkert folk här som fortfarande inte håller med mig. Så låt mig då fälla in den sista kritiken jag har mot den förlovade matematiken: Om jag hittar en granit på marken så kan jag identifiera den visuellt på någon sekund, helt baserat på visuella geologiska parametrar som jag införskaffat mig genom erfarenhet. Försöker du göra om dessa parametrar till matematik så kommer du få sitta ett par tusen generationer för att beskriva samma sten totalt och säkerställa det jag kunde identifera med "oren" geologi på loppet av sekunder. Matten är "ren" - men den är extremt opraktisk.

Förstår jag en boks innehåll bättre om jag kan se matematiken bakom molekylerna i tryckfärgen eller hur de kanske beskriver geometrin bakom en bokstav? Nej det skulle iaf inte jag påstå.

Matte - rent - men "rent" har inte alls det vetenskapliga värde som den tecknade strippen förenklat skildrar. Du kan inte förklara det sociologiska fenomen ger oss kunskapsmässigt med matte - även fast du säkerligen kan det. Det är inte så enkelt som att en bok är matten bakom trycksvärtans fysikaliska egenskaper. Man ser inte nödvändigtvis skogen om man detaljstuderar ett träd.

Även om skogen som helhet såklart kan beskrivas matematiskt - så är denna "rena" kommunikation extremt omständig och opraktisk - och därmed av föga vetenskapligt värde. Alla naturvetare lär sig att sträva mot det objektiva. Och matten är det mest objektiva lär man sig - men som sagt - är renhet den enda parametern som definierar vad god naturvetenskap alltså är? Jag tycker inte det och jag hoppas att någon där ute förstår min invändning.

Ursäkta bristen på bloggposter. Ingen tid (eller inspiration) för tillfället. Ni får nöja er med en bild som trots allt sammanfattar rätt väl den intellektuella nivån som vissa miljöfanatiker befinner sig på. Jag avskyr att jag hela tiden måste associeras med den här typen av gröna dårar bara för att jag konstaterar att vi de facto ser en osedvanligt stark och oroväckande klimatförändring.

En läkarstudent berättade för mig att läkare kan bota tiotalet sjukdomar (har glömt namnet på dessa sjukdomar, det exakta antalet minns jag heller inte, det kan ha varit 7 eller 14, jag sätter därför siffran i mitten för säkerhet skull).

Alla övriga tusentals krämpor och sjukdomar som människor kan få handlar mer om att man med åtgärder stimulerar kroppens immunförsvar och egna läkeprocesser. Det är inget fel på detta, men det gör en ändå ödmjuk kring rollen läkaren har och att den är allt annat än tex en mekaniker som lagar något. Det är inte läkaren som botar dig i de flesta fall - det är du själv som läker ut eller ditt immunförsvar som vinner och då med hjälp av vissa åtgärder, inte pga. När en bil går sönder så lagar mekanikern den. Inget snack om saken - bilen gör inte ett skit själv. Men när du går sönder så är det du själv som läker dig - och läkarens roll är inte alls lika deltagande som man kan tro.

Om folk bara slutade ha sån enorm respekt för läkekonsten som vetenskap och såg till vad den vet och egentligen kan göra så inser man rätt fort att oavsett vilka absurda grundlösa påståenden Dr Dahlqvist än kläcker ur sig - så gör hon det i förhållande till en vetenskap med mer fundamentala frågetecken och luckor än vad de flesta tror.

Mitt hånskratt av hennes fanatiska högmod kring LCHF sätter sig inte bara i halsen pga att jag likt de flesta tycker det är oansvarigt gentemot människor som är sjuka eftersom hon faktiskt inte VET att det är så här utan att hon bara tror det, utan för att jag seriöst inte riktigt vet vad det är som min rationella sida vilar på för "självklara" fakta. Ett hånskratt ska ju komma från att man VET att någon har fel. Inte som i det här fallet, för att HON inte vet så mycket som hon själv tror.

Läkekonsten har enormt många frågetecken kvar kring hur hormonerna i vår kropp fungerar och spelar roll. Vi vet att vår livssituation, inklusive det vi äter, kan påverka hormonerna i vår kropp. Vi har även bara precis börjat upptäcka hur egenskaper ärvs på fler sätt än genom arvsmassan.

Nej, läkekonst och modern medicin är inte kvacksalveri. Jag skulle uppskatta om folk insåg att världen består inte av två läger - de som tror på den västerländska vetenskapliga medicinen till fullo, och de som avfärdar den för healing, homeopati och annat liknande.

Jag befinner mig heller inte i mitten mellan dessa ting, så sluta tänkt så polärt, för det gör inte jag - jag anser att det finns inget vettigt alls med "alternativmedicin" öht. Utan jag kritiserar den etablerade medicinen på helt andra premisser - för att den vet om vilka begränsningar den har, men av div "etiska skäl" ändå försöker upprätthålla en auktoritet gentemot folk där man helst slipper bli ifrågasatt på samma sätt som övriga vetenskapsmän blir. Den sjukligt stora respekt folk har för en professor eller docent i medicin står bortom all akademisk proportion till vad vederbörande sysslar med rent vetenskapligt. Det hela handlar om att de sysslar med kombinationen vetenskap och att rädda folk från personliga tragedier. Läkarna har en märklig roll i vårat samhälle därför. De hamnar på en piedestal och de protesterar inte mot det heller. Hade läkarna försökt kliva ner lite oftare och varit lite mer ödmjuka hade jag troligen också respekterat dem mycket mer. Men eftersom läkare bara är människor - så gör de som alla människor med makt gör - de trivs med den. Det vore extremt konstigt ifall jag ansåg att de skulle bete sig annorlunda. Nej, därför är det lättare om vi beter oss mer mot dem som vi gör mot andra akademiker. Att vi inte bockar djupare för en medicinare än för en kemist eller jurist. ALLA fält är fyllda med tveksamheter och begränsningar - inte minst medicinen.

Som sagt, det är inget fel på detta med modern medicin i sig. För det finns inget bättre än den moderna medicinen i förhållande till sjukdomar. Inget. Men det är och förblir en vetenskap som uppenbarligen bara är i sin linda - och i förhållande till något så oerhört viktigt som vår hälsa och våra kroppar borde det göra att folk inte hyste en sån blind tilltro till den som folk gör.

Jag har inte jättebra respekt för modern västerländsk medicin idag och de åsiktsbaserade svar den har på en del outredda ting, men jag har full tilltro till att den kommer kunna besvara allting den frågar sig mycket bättre än den kan idag och därmed göra sig mycket mer förtjänt av den respekt den alltså redan har idag.

Jag läste någonstans att 1900talet var fysikens århundrade. Detta var århundradet då fysiken mer än någon annan vetenskap gjorde viktiga framsteg som påverkade våra liv och andra vetenskaper. Jag läste också att medicinen kommer bli 2000talets viktigaste vetenskap - att det är nu som den kommer göra sina stora framsteg, mycket tack vare att den nu äntligen har instrumenten för det. Det är nästan uppenbart att detta profetiska resonemang stämmer, för det verkar som det är så mycket som vi har börjat ana, som vi därför snart kommer kunna förstå. Detta säger oss också att 2100-talets viktigaste vetenskapliga framsteg MÅSTE göras inom de politiska och sociala vetenskaperna, eftersom vi kommer få allt mer och mer bekymmer med hur vi ska förhålla oss till det samhälle som medicinen kommer ge oss, där allt från klinisk odödlighet till botemedel mot de flesta sjukdomar till än mer komplicerade debatter om kloning när den verkligen blir fungerande  - och därmed omkullkasta massor i samhället som vi då kräver lösningar på. Eftersom medicin berör etiken i så många frågor så kommer detta bli oundvikligt. Vi kommer inte långt med Marx, Randh eller någon annan mossig ideologisk guru i ett samhälle där medicinen tex ger oss klinisk odödlighet eller implantat som ger oss nya förmågor eller varför inte genförädling som skulle få Hitler att bli grön av avvund.

Nya frågor kommer kräva nya svar. Nya svar kommer sannerligen ge oss nya frågor. När scifi blir verklighet inom detta här påverkar det oss mycket mer än när vi fick atombombem, el, telefon eller någon annan pryl som är en petitess i jämförelse. Man behöver inte vara speciellt begåvad som siare för att förstå dessa kommande problems existens. Det räcker med att man kan tänka längre än näsan räcker. Men "den tiden den sorgen".. eller hur? Jag tänkte väl det.

Och nej, jag är allt annat än teknofob, jag tror inte att vi kan pausa eller tankeförbjuda oss ur dessa kommande vetenskapsorsakade bekymmer där medicinen kommer stå längst fram - utan vi måste fortsätta gå vidare - som alltid - eftersom trots problemen så kommer vi få så mycket fantastiskt ur allt detta.

Tänk er en dag då inga barn behöver dö i cancer utan faktiskt alla får chansen att prova leva livet. Tänk er en dag då livet inte tar slut förrän du själv vill det och är nöjd. Tänk er att slippa lida för en massa krämpor och hemska plågsamma sjukdomar. Allt det här kommer komma, tack vare just den moderna vetenskapliga medicinen. Det har jag fullt förtroende för. Just för att den kan så lite idag är det uppenbart.

Och japp, jag skrev den här bloggposten helt enkelt för att jag ville få chansen att nyttja den här coola "transhumanistiska" bilden om Homo superior. Det dräller inte av potentiella ämnen där den passar. Men här fungerande den helt okej. :D ;P

Välmående ekologiska grisar.

Jag är en stor vän av ekologiska (gärna närproducerade) produkter och väljer gärna det om pris och kvalitét är bra. Men det innebär inte att jag tror magiska egenskaper om dem även om den mer personliga skötseln av grödorna oftast leder till väldigt god kvalitet på det man sen hittar i affären. Inte heller tror jag för mitt liv att ekoodling fungerar i alla läger eller är bättre på alla sätt vilket tyvärr verkar ha blivit en rätt vanlig uppfattning bland en del av mina miljövänner.

Det finns en god anledning till varför man övergav all småskalig ekoodling under 1900talet för den industriella och besprutade - för att ekoodlingar dras med enorma problem i sin avkastning. Alla bönder kan vittna om att om du odlar två lika stora fält, ett på eko-sätt utan besprutning och konstgjorda gödningsmedel och ett reguljärt så kommer det ekologiskt ge mindre mycket mindre skörd. Ogräs, parasiter, sjukdomar och ohyra kommer dra ner skörden avsevärt. Det är faktiskt så enkelt. Det kvittar också föga om man sitter ute i sitt fält och manuellt försöker rensa väck ogräset.  Västvärlden hade inte nått sitt välstånd utan besprutade grödor - det är så enkelt.

Men, det sagt innebär det inte att ekoodlingsidealet är fullständigt vansinne. Det tenderar att inte belasta miljön lika hårt (om man inte försöker få ur samma mängd gröda ur det såklart - då urlakas marken fort på näring) som det reguljära. Gifter och dyl är självklart inte helt problemfritt för naturen och många av dessa besprutningsämnen tenderar att skada inte bara människor, men även djur. Det kommer in kretsloppen så att säga. Det är därför en samvetsfråga kan man säga att välja ekoodlade grödor idag mer än något annat. Inte för att kodgödsel på marken inte ger fosfatbekymmer i bäcken brevid, men i princip är det svårt att inte förstå att överlag så slipper naturen utsättas för en massa extra kemikalier i ekoodlingen.

Men, det där med svagheter kontra det reguljära gäller primärt eko-odlingar och inte tex eko-kött. På den punkten blir det ännu färre fördelar med "reguljära" köttfarmer kontra ekologiska. Med ekoodling kommer nämligen på köpet en rad bonusar som bättre djurhållning Oftast iaf, eftersom man som ekofarmare per definition uppenbarligen bryr sig om sina djur mer än vad någon som pregar in massor av djur i trånga utrymmen gör och kanske vägrar djuren helt möjligheten att få gå fritt. Ekoodling för kött är tveklöst bättre moraliskt och troligen fullständigt likvärdigt ekonomiskt för bonden. Det sagt anser jag inte att man inte ska behandla sjuka djur med mediciner. Att gå så långt för en "bättre" miljöhållning är att faktiskt gå för långt - för då utsätter man djur för onödigt lidande som kan avhjälpas.

Men vad gäller grödor är jag som sagt beredd att hålla med docenten i den här artikeln - där kan man knappast bemöta tredje världens svält med att tvinga på dem undermåliga växtmetoder som ger sämre avkastning. Vi har råd med sånt här i västvärlden, men de har inte det. Och som docenten tar upp är det bara lek med siffror att påstå att ekoodling ökar avkastningen med 500% för de svältande människorna i Afrika. Det gör det inte. Ekoodling minskar alltid avkastningen. 

Men självklart - jag skulle föredra något annat än reguljär odling. Det jag då omedelbart tänker på är såklart modern högteknologisk odling, där grödorna ofta är genetiskt förändrade.

Jag lider inte av någon större skräck för "genmanipulerade" grödor. Troligen för att man får i sig dem dagligen i det mesta man äter numera. Allt från tomater till pasta idag lär hysa grödor som är allt annat än "naturliga" och någon skada på mig som konsument lär det inte ge för att någon boostat eller lagt till en bit kod. Jag är därför av uppfattningen att det vore bra om fler miljövänner hoppade av flumtåget och tog sig tid i att sätta sig in vilka enorma fördelar genmanipulerade grödor kan ge de tredje världen. Snabbare växtlighet, mindre vattenkrävande, mindre känsliga för torka, mindre känsliga för sjukdomar och parasiter. Genmanipulation är ett fult ord, ungefär som folk som ogillar homosexuella envisas med att kalla dem homofiler bara för att med ordval betona sitt ogillande. Ett bättre och mer passande ord för grödorna är såklart genförbättrade grödor. Om vi alltså hoppar av Jesus & Gaia-tåget för en sekund så är det exakt vad människor kan göra idag - förbättra gener. Eftersom Gud/Gaia är en värdelös konstruktör och inte fixar att göra majs som inte dör av svampangrepp (men är en jävel på jordbävningar när folk är syndiga) så får den händige Homo sapiens göra det på egen hand så att vi inte svälter. Det är så det fungerar och det är så det ska fungera. Njut av naturens fantastiska egenskaper - men sluta sätt naturen på en helig tron. Alla ni teknofober där ute har jag inget till övers för.

Det är genom teknik och då inte minst genteknik som vi kan förbättra naturen och vår mat - och på så sätt också slita mindre på den! När en gröda ger dubbel skörd krävs mindre fält för samma avkastning. När den inte dör av torka så slipper folk svälta. När den är immun mot sjukdomar så blir skörden stor. När den inte kräver massor av näring kan den växa i mager jord.

Vi kan bara bli en rik värld utan fattigdom och miljöproblem om vi fortsätter förbättra gentekniken och övrig teknologi för odling. Inte genom att tvinga fattiga bönder odla "naturlig" majs med kodynga på torra ökenplättar i Kalahari.

Sånt här avhjälps inte med ekologisk odling, utan endast med högteknologisk odling.

Johan Normarks utmärkta arkeologiblogg har ett tema ni bör läsa och det är om apokalypsen och 2012. Jag brukar följa det regelbundet eftersom det är så kul att se alla dåliga argument från new age-människor och konspirationsteoretiker förgöras. Jag hade själv ingen aning om att det inte alls stod att jorden ska sluta existera 2012 eftersom den beryktade kalendern inte alls tar slut då. Men numera känner jag till det tack vare Johans lektioner. 2012 alltså, då går vi inte under eller något liknande. Känns bra att veta då det är året jag tänkte börja jobba som geolog. Skulle ju vara himla förargligt med så kort yrkeskarriär.

Men det är ju klart, vi har ju kvar Apophis den 13 april 2036 sen… Bra namn på en farlig asteorid förövrigt, framförallt för mig som är Star Gate SG1-fan. Bättre än 2007 VK184 som kommer 2040 eller stenen med namnet 101955 1999 RQ36 som kommer förgöra oss nångång 2169.

Vi har dött flera ggr i det förflutna och vi kommer alltså dö flera ggr till i framtiden. Jag har redan personligen varit med om flera undergångar, närmare ett 80tal! Det var nära ögat att jag strök med 2000 när milleniumbuggen anföll, de övriga missade jag i princip tyvärr. Sen har man ju en rad ggr då man själv av personliga skäl sett jorden gå under bara för att man själv har varit nere. Komplicerade saker det där med apokalypser.

Bättre än så här kan man egentligen inte illustrera bibelns absurditet. Tack Orsaksverkan för tipset.

It makes it look friendly! :D

Jag har redan berört rätt ingående ämnet om skillnaden mellan vetenskap och vetenskap i min förra bloggpost men jag känner för att trötta ut er med ännu mer i frågan. Det är ett rätt grundläggande fenomen inom den akademiska världen att man inom naturvetenskaper och humaniora inte riktigt kan kommunicera, respektera eller förstå varandra - ofta baserat på okunskap. Ingen rök utan eld dock - ibland finns det fog för kritiken, men rätt ofta bygger den mest på att folk faktiskt inte kan så mycket om sina egna vetenskapliga arbetsmetoder och desto mindre om andras.

När jag läste humaniora under nästan 10 års tid så stötte jag ofta på naturvetare som kläckte ur sig kommentarer om humanioran som "flummig" - (jag själv använder begreppet även om jag hoppas jag gör det med ett lite större intellektuellt djup :P). Detta med att tala om "flum" vilar i grunden på ett kommunikationsproblem och en oförståelse bland naturvetare vad syftet är med humanioran. Det hade avhjälpts med ett eller två års humaniorastudier i många fall.

Humanioran bygger ju i princip helt på att man ska försöka konstruera en metod för att lösa ett problem. Ett problem som oftast ligger kopplat till subjektets uppfattning om något. I korthet - man ska försöka definiera vad andra definierat och även se till att ens egen roll i denna studie syns tydligt. Således består många avhandlingar inom humaniora av sida ut och sida in med "brasklappar" där man försöker klargöra alla motiv man kan tänkas ha, alla perspektiv och såklart syftet med allting. Alla kort ska ligga på bordet för att det ska bli så bra som möjligt. Hur kan man återge hur livet var för en bonde på järnåldern utan att först återge alla bakomliggande variabler man själv har. Att återge någons liv, något som i allra högsta grad är subjektivt kräver att man själv återger allt som är subjektivt.

Ibland blir det väääldigt mycket av teorikonstruktion och självkritik i texter. Det blir smått oläsligt och framförallt tråkigt. Rädslan för att ha missat något källkritiskt överskuggar läsbarheten. Och i värsta fall - när humanioran inte är välgjord - framstår massor av text som utfyllnad och flum. Inte helt motiverad textmassa. Kritiken om humanioran som ett träsk och som flummig ÄR välmotiverad. Det finns gott om exempel tyvärr.

Naturvetenskapen är på den här punkten så oerhört mycket enklare. Här finns en universell metod som ses som idealisk, helt enkelt för att den är det! Det är inte DU som ska undersökas och redogöras för - det är ett objekt egalt dig. Ett objekt som ska mätas, vägas, styckas, elektrifieras och pillas på för att dess alla mätbara egenskaper ska kunna redogöras för. Och det ska alltid kunna gå att repetera detta för vem som helst var som helst som har tillgång till samma utrustning. Subjektet kan göra fel, men det finns fortfarande en riktig sanning bakom ev fel. En objektiv värld.

När naturvetare skapar en teori om något så är det ofta en rad olika laborationer eller data som ska återges. Devisen att "fakta talar för sig självt" syns rätt tydligt eftersom ofta är naturvetenskapliga texter massor av återgivning av data följt av en kort sammanfattning som innehåller den ofrånkomliga slutsatsen. Spekulation och åsikter är strängeligen förbjudet. Om dina variabler säger att 1+1=2 är det DET du ska återge och ingen åsikt om att det ev skulle kunna vara 3. Inte om du inte har tydliga data som kan presentera det. Det innebär ofta att du återfinner "negativa" resultat i naturvetenskapen. Studier som ger sig kast med något, säkerligen uttänkta för att bevisa någots existens, kommer istället tvingas bevisa någots icke existens. Man kan alltså aldrig göra bra naturvetenskap genom att först skapa syfte och metod utan det är alltid extremt viktigt att bara mäta den data man har och därefter återge allt. När jag skriver en uppsats i historia kan jag känna till redan på förväg att tex greker plundrat en romersk by år 400 fKr, och sen återge alla data som visar på detta och presentera just en text om "plundringen av byn". Naturvetenskapen tillåter inte lika ofta den möjligheten utan där kan man sikta mot något och ofta komma fram till något helt annat - således ska man inte sikta alls helst.

Nu vet jag att egentligen råder detta ideal även inom humanioran - men det är min erfarenhet att det bryts mycket mer mot det där. Mitt angrepp på kontextuella sanningar inom arkeologi är ett sådant exempel - hur en yxa får en viss härkomst baserad på en morfologisk sanning där en petrologisk variabel inte ens analyseras.

Det är ur ett naturvetenskapligt perspektiv som att man låter bli att återge längden på något som ska mätas och bara bredden. Så kan man inte göra. Det skär i mina ögon. Det är fullt möjligt att längden är oviktig - men den SKA mätas om objektet ska mätas.

Det här med subjektets roll fungerar annorlunda i naturvetenskapen. Om jag studerar kemin bakom hur två olika kolväten beter sig är det alltså nästan helt irrelevant huruvida jag är nazist, godtemplare eller nobelpristagare för så länge alla variabler i min vetenskap återges i en text så ska fakta kunna tala för sig självt. Endast när man misslyckas med att kunna återskapa det jag påstår blir det intressant att analysera mig som subjekt. Så är det och så ska det vara. Endast då är subjektet intressant inom naturvetenskap. Det innebär att ad hominem är det fulaste som finns inom naturvetenskap. Endast när ett påstående inte verkar sannolikt (eller ännu hellre - inte kan återskapas av andra) kan det motiveras att diskutera människan som kommer med påståendet. Inom humaniora MÅSTE man "rannsaka" alla motiv eftersom man studerar något som inte är objektivt. Att återge det subjektiva är "känsligare" helt enkelt och själva återgivandet i sig vilar här på subjektet som återger - när det inte alls gör så i naturvetenskapen - eller SKA göra iaf.

Detta förutsätter något som långt ifrån alla inom humaniora begriper sig på - nämligen att det trots allt finns en värld och ett universum där ute som är fullständigt oberoende våra subjekt. När studiet av en människas världsbild bara precis handlar om uppfattningar och åsikter inne i tankevärlden är detta den fundamentala motsatsen - studiet av det som finns där oavsett vad man tycker och tror. Studiet av det som faktiskt finns där utanför vårt medvetandes konstruktioner.

Detta sagt så kom ArchAsa in på en intressant detalj i det hela i förra bloggpostens diskussion - nämligen att visst sjutton ändras naturvetenskapliga teorier - så hur kan de då vara sanna? För det första är det rätt få grundteorier som ändras - och det är DESSA som naturvetare försanthåller lite slentrianmässigt. Huruvida m-teorin eller annat inom tex kosmologins helt teoretiska delar är sant eller inte ligger på en mycket osäkrare nivå. En teori inom naturvetenskap är såklart inte en sanning och kan så heller aldrig bli. Men teorin kan vila på variabler, dvs olika sorters fakta - som är helt fullständigt sanna och oföränderliga. Det som sker i labbet är sant. Det du mäter ute i naturen är sant. Det du kommer fram till utifrån dessa ting är allt från hypoteser till välarbetade vetenskapliga teorier. Om äpplet börjar brinna i labbet när du gör något med det - så börjar faktiskt äpplet brinna - det finns inget i detta som är en åsikt. Inget subjekt. Endast när jag inte återger alla variabler i experimentet så att andra kan ta del av det kan subjektet alltså bli intressant.

Naturvetenskapen studerar något som finns där oberoende den studerande. Humaniora är så oerhört mycket svårare att definiera. Det är inte så att humanioran är bättre eller mer vetenskaplig - nej på den punkten kan jag inte gärna påstå annat än att den faktiskt är underlägsen naturvetenskapens enkelhet. Nej men den är fortfarande oerhört värdefull eftersom så mycket inte går att studera på ett annat sätt än på det som humanioran trots allt gör. Det kommer dock alltid komma med priset att metodiken blir så omständig, föränderlig och "flummig" att naturvetare fnyser åt den och humanioramänniskor blir så insöade i den att de inte begriper att naturvetenskapen inte är eller ska vara lika subjektiv. Humanioran blir flummig för naturvetaren för att den inte kan återge en objektiv sanning om det som den studerar. Naturvetenskapens ses som dogmatisk och rigid av humanioran då den har mage att tala om sanningar och det objektiva. Om jag fick en krona för varje gång jag hört hur positivism och biologism sagts med nedlåtande ton av humanioralektorer vore jag rik.

Det skrämmer mig rätt rejält att så många akademiker inte begriper detta med skillnaderna. Som inte begriper att humaniora aldrig kan bli som naturvetenskap vad gäller metodens enkelhet. Som inte begriper att naturvetenskapen faktiskt hanterar objektiva sanningar dagligen. Akademiker som inte förstår vad subjekt och objekt är och att båda ting existerar och är värda att undersökas - och då på helt olika sätt. Folk som så jävla inlindade i postmodernistiskt trams att de tror att allt ligger i sinnet. Folk så vana vid att allt kan mätas objektivt - att de inte förstår värdet av det som inte kan.

Det finns en verklighet och så finns det uppenbarligen ett sinnets subjektiva värld - båda är självklart intressanta att forska om. Efter 10 år i sinnets värld är det fantastiskt att nu få ta del av verkligheten utanför sinnet. Nu är det inte så att jag på något sätt tror att jag återger alla viktiga nyanser och gråtoner mellan naturvetenskap och humaniora med den här texten. För att göra det krävs det än ännu längre och pladdrigare text än detta. Jag vill bara uttrycka lite av den frustration jag känner i frågan - den frustration man blir så bittert medveten om när man ska arbeta tvärvetenskapligt.