Jag gav mig ut på utflykt till naturreservatet Rövarekulan i centrala Skåne. Hade lite förhoppningar om att få kunna leta fossil i skifferlagren som fanns där ute. Det visade sig rätt fort inte vara möjligt. Dels var skiffret ju på andra sidan en mycket våt bäck, dels var det fullt med familjer på utflykt som knappast hade uppskattat åsynen eller ljudet av en geolog som hamrade sönder klippväggen. Folk är så känsliga med sånt i naturreservat. Så det hela utvecklade sig till en härlig höstpromenad istället. Och det var ju inte direkt sämre egentligen med tanke på hur löjligt vackert Skåne är en solig höstdag. Jag har verkligen inget gemensamt med folk som ogillar hösten. Verkligen inget. Lite foton från utflykten.

På Gotland/Fårö byggdes ju alla stenbyggnader förr i världen av den lokala stenen, och den lokala stenen på Gotland/Fårö är som bekant silurisk kalksten. Jag gjorde vid två tillfällen försöket att se hur mycket fossil man kunde se i dessa byggnader. Faktum var att jag direkt kunde konstatera att ett letande aldrig behövdes. Vid tillfället tänkte jag att det skulle kunna bli ett bra bloggämne, men eftersom jag aldrig behövde leta något, utan bara gavs fossiler utan ansträngning inföll sig en viss fossilmättnad och jag förträngde ämnet tills idag. Makrofossil då såklart. Själva kalkstenen i sig är ju som bekant i stort av fossilärt ursprung, i mångt och mycket uppbyggt av fragment av större och mindre livsformer. Det finns ju såklart omkristallationer av kalcit och även "kalkslam" med i bilden såklart. Men helt fel att säga att vilken sten eller klippa som helst, eller t om hela förbannade ön består av fossil är det inte. Ja förutom stenar dittransporterade med inlandsisen. Som tex diorit/amfibolen som såklart smög sig in nere till höger under stromatoporoidén nederkant. Den gubben är inte född på Gotland utan började sin resa från Åland eller liknande.

Här kommer några bilder på temat i svartvitt eftersom jag känner mig lite Bergmansk. Vi ser hur som helst exempel på en Fårömur med en Stromatoporoidé och en kyrkoruin (Ganns ödekyrka) med en rugosakorall Ketophyllum och vad jag tror är en solitärkorall vid namn Palaeocyclus porpita.

Lite gotländska fossil in situ. Jag har en dröse fossil här hemma som ska rengöras och fotograferas senare. Jag hittade tyvärr inga sensationella saker alls. Det är väl nästan lite typiskt att man som "proffs" hittar mindre än som amatör. Jag tänkte hur som helst att det kanske kunde vara av intresse för er hur olika samma fossil kan se ut beroende på skick och brytvinkel det återfinns i. Så här rik på fossil är bergrunden på Gotland precis överallt. Faktum är ju att i princip ALL kalkbergrund är fossil, bara mer eller mindre fragmenterad.

Nedan. Troligen en genomskärning av ett Crinoidé-skaft. Dvs skölilja. Eucalyptocrinus?

På bilden nedan syns korallen Ketophyllum nere till höger. Det lilla rutnätet uppe till vänster har jag ännu ej identifierat. Förslag mottages gärna. Jag misstänker en bit korall Favosites men är allt annat än säker. Det kan även vara någon slags Bryozoa.

Här nedan syns stromatoporoidéer (det runda släta) och skaften av Ketophyllum till höger. Det ligger även en liten stump av en Crinoidé intill stromatoporoidén.

Nedan har vi lite tabulat korall iform av Favosites.

Nedan har vi en hel uppsjö med kraftigt eroderade skaftrester av vad jag misstänker är crinoidéer.

Det är inte svårt att förstå varför all världens musiker, författare, filmregissörer och konstnärer flyttar till Gotland och Fårö. Här är lite bilder från min semester, med min kompaktkameras alla brister och min ringa fotokompetens till trots så tycker jag nog att jag kunde fånga åtminstone lite grann av platsernas själ.

Nedan - Strand på Närsudden

Nedan - Inte Afrika, utan en Gotländsk savann, också den på Närsudden.

Nedan - Solnedgång vid Boge.

Nedan - Kyllaj

Nedan - Fiskebodar på södra Fårö

Nedan- Kvarn på Fårö

Nedan - Raukar vid Kyllaj

Nedan - Ett exempel på den tunna Gotländska jordmånen.

Nedan - Fiskebodar på nordöstra Fårö

Nedan - Strand vid Högaklint

Bildkälla - Gotland, fött i grunda korallmiljöer mitt i ett tropiskt Siluriskt hav.

Gotland uppvisar en även med internationella mått mätt väldigt unik och intressant geologi. Att strosa runt på ön är en exotisk upplevelse eftersom all berggrund man ser är sedimentär och den mesta av denna en nästan obefintligt metamorferad och därmed fossilrik kalksten. Ön är en erosionsrest och i princip helt opåverkad tektonisk vilket gör att de ca 600 meter tjocka kalkstenslagren ligger som de deponerades. Endast en en-gradig lutning (som mest märks vid östkustens klinter) finns, vilket gör hela ön till ett extremt flackt landskap. Kullar, åsar och backar finns knappt att tala om.

Bergrunden utgörs primärt av silurisk kalksten (dvs 440-415 MA gammal) med de äldsta sedimenten i NV och de yngsta i SÖ (men det finns även spår av sandstenar och ordovicisk kalksten. Detta avspeglas till viss del i fossilmaterialet. Olika sorters fossil är olika vanliga i olika delar av ön även om inlandsisen har flyttat runt på de flesta fynd. Den ö vi ser idag är allt som återstår av en mycket större sedimentär avlagring från ett större hav som vid Silur befann sig omkring ekvatorn. Ger man sig ut och letar på andra platser måste man i regel borra sig ner genom yngre sediment. I Polen finns tex upp mot 3 km tjocka siluriska sediment som jämförelse. Men de är begravda under yngre sediment och inte på samma sätt exponerade vid ytan.

Den här flacka berggrunden har också lett till att nästan inga kvartära sedimentavlagringar finnes. När inlandsisen drar fram över ön så ansamlas väldigt lite sediment under isen då inga dalar eller toppar finns som sedimenten kan ansamlas kring. Det leder till en miljö där det idag på stora delar av ön bara finns centimetertjocka jordar. Perfekt miljö för karga hedväxter och tallar men värdelös för bördiga grödor och högväxande skog. Det är alltså inte så konstigt att så många bönder på ön ägnar sig åt får och inte odling. Se lite foton från Gotlands geologi i en kommande bloggpost.

Bildkälla - De olika sedimentära kalkstensmiljöerna på Gotland.

Jag var på utflykt i Skåne i söndags och hade kameran med mig. Jag gjorde en mycket seriös film av äventyret. Ty ett äventyr var det sannerligen.

En del av idyllen och den trollska mystiken i Blekinge får nog tillskrivas förfallet. Skogarna kryllar av spår av sedan länge bortglömd mänsklig aktivitet. Det här är inga urskogar inte, nej överallt syns spår som visar på ett landskap som var betydligt mer uppodlat och öppet så sent som för 100 år sen.

Man kunde inte gå många hundra meter genom skogen utan att korsa minst en gammal stenmur, springa på en husruin eller se spår av någon fossil åkermark. Ibland jättetydligt, men som i fallet med fossila betes och odlingsmarker, lite mer subtilt i form av mossbevuxna stenrösen. Stackars människor som levde här och slet här för 100 år sen - allt detta slit som nu bara äts upp av skogen. Tänk vad anonymt och sedemera helt bortglömt mänskligt slit oftast alltid tillslut blir.

Större klippblock som någon för kanske 100 år sen eller mer lagt upp upp småsten på när de röjt för mer odlings/betesmark.

Jag sa väl att det var ett idyllhelvete där i norra Blekinge? "Sveriges trädgård" heter det ju. Det märks. Överallt slingrande stigar som ledde upp till röda ensligt belägna gamla 17 och 1800tals torp och gårdar, som allt som oftast hade utsikt över någon näckrosprydd liten skogssjö. Den omväxlande naturen, från djupa granskogar till lummiga bokskogar tilltalade mig. Jag har själv svårt för smålands (och norra Sveriges) mer enformiga granskog så detta föll mig mer i smaken.

Djurlivet i Blekinge var imponerande. Inte en dag i skogen utan att vi såg rådjur t ex. Sprang även i princip rakt in i en älgkalv.

Men även små gynnare fanns det gott om. Nedan ett urval fångade på bild. Någon biolog får hemskt gärna identifiera skalbaggen och grodsorten. I övrigt ser ni ryggen på en liten näbbmus som trodde den gömde sig tillräckligt och allra sist en stridsberedd hästmyra som inte gillade att jag fotograferade stenen han satt på.

Magnetkarta. Blått indikerar högre magnetism.

Som bekant rantade jag runt i blekingska vildmarken i en veckas tid ungefär. Men vad gjorde jag där? Jo jag var på en kurs i kartering. Det innebär att vi fick lära oss göra en bergrundskarta över ett område. Från noll alltså.

Man gav sig ut parvis i skogen och letade efter blottade bergshällar. Lösa stenblock duger föga eftersom dessa kan vara långväga transporterade av inlandsisen. Nej fasta bergshällar ska det vara. Sen hade man några km2 område som skulle täckas in under 4a fältdagar. Det innebar som jag redan beklagat mig över att man fick gå en himla massa i eländig terräng i jakt på dessa bergshällar, som vi såklart på förhand inte visste var de fanns. Vissa hällar ser man på flera hundra meters håll. Andra såg man knappt även om man stod rakt på dem. Den variationen stod skiftande grader av igenväxtlighet för. Men efter ett tag började man bli varm i kläderna och lite bättre på att läsa av landskapets möjligheter till hällar. Inte helt oväntat är det ont om hällar i dalar och sänkor och mer på kullar. Men inte alltid, för rätt ofta är kullar bara ren morän, dvs lösa issediment där skenbara hällar sticker fram, som snarast bara är jättestora stenblock.

Nedan. Lösfynd av diabas med mikroklin och röda kvartskristaller inbäddade. Diabas som gått genom en pegmatit troligen enligt professorn.

Ett sätt att avgöra om det är en häll eller ett jättestenblock är att studera bergartens struktur, om dess lineation och foliation följer samma mönster som tidigare fynd. I en del osäkra fall, om foliationen i bergarten låg i linje med tidigare säkrare hällar så var saken biff. Men ibland är man osäker hur man än gör och då är det bäst att sätta ett fråcketecken på hällen. Så går korrekt vetenskap till, man utesluter allt som inte passar ett redan önskat mönster… eller hur var det nu…

Det vi gjorde rent praktiskt var då att ranta runt i skogen med en vegetations och topografikarta som vi hittade på genom kompass, sol, skicklighet, tur och ett sjätte sinne. Lite som vanlig orientering, fast utan löpning och fasta kontroller. Vid en bergshäll gällde det sedan att bestämma mineralogi, struktur och såklart bergarten. En och samma granitsort kan se ut på många olika sätt, så det är allt annat än lätt. Med med hjälp av lupp och slägga lyckades man nog åtminstone träffa rätt på ett par hällar. Vi hade även en magnetisk karta till hjälp som också kunde indikera skillnader mellan bergarter. Fysiskt krävande med allt luftsande och hamrande men väldigt lärorikt. Vi skulle även hålla utkik efter andra strukturer i bergarterna, så som pegmatitgångar, granitintrusioner, sprickor och veck.

Nedan: Ett fint similärveck.

Nedan, 120 kg försoffat skånskt slättlandsstroll ger sig på blekingsk granit. Vaddå virvel? Jag ser ut så… Iaf i en psykiatrisk profil.