Nej, det här är ingen bloggpost om vad granit är, det här är en bloggpost om just sådana typer av frågor.

Det är ju så idag att skolorna bevisligen lär ungdomar att kräva svar på allting, vilket är bra. Det är bra att man ställer frågan och ifrågasätter eftersom dogmer ofta ha styrt oss. All god vetenskap vilar tveklöst på ett kritiskt tänkande. Men problemet är (förutom att alla auktoriteter inte alls ljuger eller sysslar med dogmer såklart) att all kunskap inte kan förklaras kort och enkelt. Och om man då försöker så kommer det tveklöst uppstå frågetecken och kvalitétsbrister. Utifrån detta argument kan man faktiskt ifrågasätta varför det öht finns lexikon i många fall.

I princip kan man förklara t ex hur granit bildas på två sätt. Ett kort och förenklat sätt som är så kort och förenklat att det egentligen inte förklarar något alls. Som tex NEs artikel på granit:

"grani´t, bergart vars mineralkorn ligger likformigt fördelade i bergmassan och som därför blir kornig eller prickig; oftast grå eller röd i ljusa nyanser. De flesta graniter har bildats genom smältning av jordskorpans bergarter. Granit har värde som bl.a. byggnads-, kant- och gatsten."

Den där beskrivningen säger precis inget alls om vad granit är. Det där stämmer lika mycket in på en dacit, granit, diorit eller t om sandsten. Den första meningen är ju korrekt, men i sig säger den ("vars mineralkorn ligger likformigt fördelade i bergmassan") inget alls som är helt unikt för graniten och därmed kan det förvilla totalt om man tror att det särskiljer graniten från andra bergarter. Men jag är inte så säker på att jag med ett par meningars skulle göra ett så mycket bättre jobb. Man skulle så lätt springa iväg med orden för att kunna förklara varje del.

Vi lever i ett kunskapssamhälle där kunskap ska förmedlas snabbt och konkret likt en stirrig MTV-video. Om det inte går så blir folk skeptiska. Skolan borde lära ungdomar tålamod i kunskapssökandet snarare. Så att de förstår VARFÖR man egentligen inte förstår vad en granit är innan man läst geologi på universitet under ett par års tid. Om ens då. Jag är tämligen säker på att min professor i berggrundsgeologi, som är en expert på just graniter, skulle vara den första att säga hur svårt och besvärligt det är att förklara vad granit är och att det fortfarande finns frågetecken.

Problemet är alltså inte att NE inte förklarar vad en granit är på ett bra sätt. Problemet är att folk idag (skolungdomar) inte förstår varför NE inte kan förklara vad granit är med ett par raders text. Jag kan inte förklara det bra, och jag ska ju så smått börja föreställa en expert på sånt här. Nåja, iaf om ca 2 år.

Se det här som en balansering av min tidigare arga bloggpost där jag kritiserade NE. Nu ger jag dem visst försvar för sina korta artiklar, om man bortser från det faktum att man lika gärna kan tolka den här bloggposten som att lexikon med NEs artikellängder är totalt meningslösa.

Bild. Vångagranit. En felsisk magmatisk bergart från norra skåne med en ålder på ca 1-1.5 miljarder år. Bildad i magmakammare på några mils djup. Frameroderad och upplyft genom tektonik till jordytan numera. Innehåller kvarts, biotit, alkalifältspat, plagioklas. Den visar på lätt gnejsisk lineation, vilket tyder på en stark strukturell och metamorfos påverkan. …typ…

Äntligen är kursen i naturresursgeologi över. Kul kurs, dock var det ett skittrist slutmoment med en obefintligt handledd rapportskrivning i MKB (men stooora krav visade det sig när vi fick reda på resultatet!) som definitivt drar ner omdömet på kursen som helhet.

På tisdag börjar jag ny kurs. Men i huvudsak ska jag nu då ta itu med mitt exjobb äntligen. Det är prioriterat nu resten av höstterminen och de kurser jag ska läsa, i bland annat "mark och deponi" (nu) och "medicinsk geologi" (i december) ska jag ta itu med i mån av tid.

Så nu dagarna innan ska jag försöka påbörja att skriva på exjobbet. Jag har massor med labbarbete att göra på geobiten, men innan dess kan jag ju ta itu med arkeologibiten av mitt exjobb. Där ska jag ju "bara" läsa lite och sammanställa läget kring båtyxekulturen. Bit kaka… eller något.

Jag vet ju vad jag ska göra på jullovet så att säga. Äta rödkål, klä granen och stressanalysera labbdata på ett säkerligen hysteriskt försenat exjobb.

Jag tycker att det finns en god portion ironi över att man i samma hus som vi just nu har föreläsningar kring exploateringsgeologin, dvs olja, gas, mineraler och malmer även har strikt miljövetenskapliga ämnen och kurser. Först lär man sig förgifta - sen lär man sig städa upp - eller hur tänkte man? :D Det är dessa studier, exjobb, slapphet och ett nytt datorspel som förövrigt är förklaringen på varför jag inte bloggat så möed på sistone.

Jo, självklart lär man sig förgifta naturen när man läser geologi - det är oundvikligt inom all exploatering att göra åtminstone estetisk påverkan - även om miljönissar ibland kan ha en väldigt naiv syn på vad "skada" och "naturligt" är i dessa frågor så kan man inte gärna hymla helt med att det kan finnas vissa problem när det sparas in på säkerhet och miljötänk.

Devisen att allt är skadligt men också naturligt lever jag allt mer efter. För det är nämligen så. Inget onaturligt kan existera per definition (ja om man nu inte tror på det övernaturliga - men det gör bara idioter) och allt från nallebjörnar till fjärilar är jävligt skadliga i tillräckliga mängder - precis som oljeutsläpp och uranutvinning osv. Med betoning på tillräckliga. Det behöver inte alls vara ett problem nämligen och är faktiskt oftast heller inte. Shit happens, såklart, men det gör det inom alla verksamheter.

Men nåja, när man sitter i lunchrummet som mestadels ockuperas av miljövetare så kan man inte låta bli att tänka "ni skulle bara veta vad jag precis har lärt mig om att på bäst sätt förstöra era förbannade hållbara kretslopp". Mitt yrkesval i framtiden ligger definitivt mycket mer åt att avlossa pistoler än att plåstra om sår. Även om jag säkert trots allt kommer hamna i något miljöjobb tillslut pga sjabblade studier (jo, det är def enklare att bli mjuk geovetare än hård berggrundsgeolog).

Cynismen flödar i takt med att man börjar längta efter en karriär inom oljegeologin. Fan vad det finns pengar där och fan vad livet är för kort för att bry sig en massa självlysande radioaktiva sälar. Jag vill tjäna lovor - och sådana finns det gott om inom petroleumindustrin i hundratals år till.

Jag tror bestämt att den sista resten av mitt världssamvete har flyttat ut.

Om en vecka börjar jag ny termin och ny kurs. De första månaderna går åt mitt exjobb och parallellt till det åt en ny kurs kallad "naturresursgeologi" i vilken jag äntligen ska lära mig lite mer om hur diverse naturtillgångar faktiskt bildas. Det här med malmbildande processer är ju en sak som jag faktiskt kan rätt lite om. Varför finns guld där det finns? Ja, det har jag idag bara begränsade kunskaper om och det stör mig. Jag vill kunna svara på frågan om var och varför en viss sorts värdefull råvara finns på en plats på en mycket mer kvalificerad nivå än idag. Det är liksom inte av slumpen som man prospekterar i ett visst område och kan avfärda ett annat. Förhoppningsvis vet jag mycket mer om sånt i november och under tiden tills dess ska jag säkert dryga ut er med massor av pladder om dylika ting.

Nedan. Malmbergets olika malmkroppar.

Revirpinkning, dogmer, ovilja att ta till sig tvärvetenskap, okunskap om skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora, okunskap om skillnaden mellan hypoteser och fakta och en total 100% intellektuell rigiditet. Där har ni den akademiska arkeologiska världen i ett nötskal så som den framställer sig för mig. Ångrar lite att jag gav mig på att skriva en tvärvetenskaplig text för mitt exjobb. Det är ett enda stort motvindspissande där man inte har något vettigt referensmaterial alls att utgå ifrån när man försöker kombinera arkeologi och geologi i ett nästan helt outforskat fält.

Jag har verkligen inte gett upp utan kommer kämpa på för att få samman något dugligt. Men efter att ha hört flertalet arkeologer uttala sig i sin syn på bevis och fnysa åt geologin känner jag att jag har en mycket tung börda att lyfta. Arkeologi framstår allt mer för mig som en kontextuell vetenskap där allt kretsar kring att formulera så trovärdiga kontextuella sanningar som möjligt. Det är alltså inte viktigt för arkeologen att man kommer fram till en objektiv sanning (jo, det kan man även i humaniora - en yxas tillkomst är en faktiskt händelse om än svårbevisad), utan det viktiga är att man kommer fram till något som låter bra. Och för att göra detta utesluter man alla sorters bevis som man antingen inte begriper sig på, eller som man inte ens känner till. Petrologin duger egentligen bara när den bekräftar tex morfologin, i andra fall är man kyligt intresserad av dess bevisvärde.

Ett fiktivt exempel: Om du har en keramikskärva med en viss typ av morfologi som placerar denna skärvan i tid Y och område X så ser arkeologin inte med blida ögon ifall en geolog gör en mineralogisk analys av skärvan som UTESLUTER att den kan vara tillverkad i område X. Man framställer det som att geologin "indikerar" på att den "kan" vara från en annan plats (eftersom det är så naturvetare formulerar sig) och man förstår därmed inte språkskillnaden mellan geologi och arkeologi kring "indikationsbegreppet". När en geolog talar om att något "indikeras" handlar det INTE om en humaniorahypotes. Det handlar om att man inte kan säkerställa det, men att man fortfarande kan utesluta andra saker. Dvs man kan inte lägga fram en förklaring, men man kan avfärda andra saker.

Om magringsgruset/leran INTE finns i område X och man kan påvisa andra möjliga platser för gruset är alltså indikationen att keramiken kan komma från dessa platser - det finns däremot INGET tvivel kring huruvida den INTE kan vara tillverkad på plats X. Den kan inte vara det - materialet finns inte där - punkt slut. Detta är logiskt eller hur? Tänka sig att det faktiskt finns respekterade professorer i arkeologi som inte begriper detta. Jag har själv hört en säga det rakt ut framför mig i ett icke fiktivt exempel (alltså ett verkligt på mindre omständigt formulerad svenska). Han hade en tes om keramik som han höll fast vid trots att en geolog påpekade att det var omöjligt petrologiskt. Nej men morfologin visade det ju och morfologi är ju bättre när skon klämmer - för det förstod han sig på typ.

Humanioramänniskor begriper inte alltid att det faktiskt finns sanningar utan de tror att allt är likvärdigt subjektivt bara för att merparten av deras vetenskapliga material oftast kretsar kring just humaniorans vetenskapliga metoder. Det är sorgligt att folk kan bli professorer utan att känna till skillnaden mellan ett naturvetenskapligt bevis och ett humanioramässigt.

Det här är som om man en rättegång i ett mordfall. Du har ett vittne som påstår att Kalle är mördaren men du har en rad naturvetenskapliga bevis som tex DNA som visar att Nisse är mördaren. Arkeologer tror mer på vittnesmål än på DNA. De ser åtminstone inte att vittnesmålet skulle vara ett sämre bevis. En naturvetare förstår direkt kvalitetsskillnaden. 

Nu finns det självklart smarta arkeologer som begriper sånt här, jag har ju själv snackat med dem :D - men varför får jag aldrig med dem att göra i min utbildning i maktpositioner? Varför dras jag alltid med de flummiga tomtarna som ska bestämma över mig… och ser de smarta hägra vid horisonten bortom all makt över mitt arbete.

Försök inget nytt. Rätta dig i ledet. Tro inte att du kan något. Det är den gyllene vägen till akademisk framgång.

Det går sakta framåt med mitt exjobb. Jag överväger dock att fr om nu ligga lågt med att publicera mer här tillsvidare. Iaf inget av relevans. Kan vara dumt att berätta en massa för en akademisk värld fylld av tjuvar - innan man är publicerad. Det kommer således inte bli mycket mer än lite foton då och då - som troligen inte avslöjar allt för mycket. Det här är kanske låter lite väl nervöst, men better safe than sorry.

Någon som är bra på yxor som kan identifiera/åldersbestämma följande yxor? De är båda hittade vid den sydvästskånska kusten, fast det behöver såklart inte säga något alls om proveniens.

Först har vi en yxtyp som verkade vara gjord av en gråare felsisk bergart. Exakt vilken vet jag inte, men den var karakteristisk i att den hade något som vid första anblick liknade två skafthål. Sen vid närmare kontroll av brottsytan var det mer sannolikt att det bakre halva halva "hålet" inte alls var ett halvt hål, utan två medvetet gjorda "horn" - erosionen är nämligen obefintlig, så då skulle man sett en brottsyta, åtminstone på någon av de jag såg. Just den jag har på bild saknar färdigt skafthål men övriga som jag såg (men glömde fotografera) hade färdiga skafthål och var i princip identiska.

Den här nedan ser ut lite som en båtyxa i diabas, men passar inte alls in i de kända klasserna. Vad kan det vara? Bronsålder?

På en ganska ytlig och amatörmässig nivå ska jag försöka redogöra för hur stenyxor eroderar. Att sten eroderar är kanske inte konstigt alls, men eftersom det eroderar så olika kan det säkert klargöra en hel del saker för en arkeolog. Följande har jag iaf koll på:

Bergarten - Yxor i mörka bergarter med höga halter av pyroxen och olivin är känsligare än andra. En yxa i tex flinta eroderar nästan inte alls i jämförelse utan där krävs mer mekanisk erosion för att det ska hända saker. Dvs petrologin/mineralogin spelar oerhörd roll.

Klimat - Ju sydligare klimat, ju mer erosion. Så kan man förenklat säga. Det beror på en rad faktorer, inte minst markkemin. Men ett varmt och fuktigt klimat äter upp berg väldigt enkelt - medan ett torrt svalt klimat nästan inte har någon erosion alls. Det är just kombinationen värme och fukt som skapar mest kemisk erosion. Torra blåsiga klimat, i öknar kan tex skapa mekanisk erosion med sand som yr (eoliska processer). Men eolisk erosion kan man ganska tydligt skilja från andra sorters erosion eftersom den faktiskt blankslipar.

Lokal platskemi - En yxa som ligger på havsbotten, nergrävd i sandig/lerig jord eller på botten av en sjö klarar sig bra från erosion. Yxor funna i våtmarker med höga humussyror klarar sig sämre. Riktigt sura miljöer är nästan alltid det mest skadliga. En basalt/diabasyxa bör kunna erodera sönder helt i en våtmark - men i princip vara helt oskadd i en mer normal sjö. Ibland säger arkeologer att "yxor funna i vatten skadas"… men det kan jag inte fårstå varför det skulle ske. Det måste till sura miljöer. Sjöar är oftast inte sura.

Det är dock så att ingen faktor spelar ensamt mest roll. Allt beror på kombinationer. Tåliga bergarter i sura miljöer förgås. Ömtåliga bergarter i bra miljöer bevaras. Enskilda objekt kan också trotsa logiken. Men det beror då troligen mest på att något har ändrats, tex en kraftigt eroderad yxa funnen i en åker, har troligen legat i en (numera uppdikad) våtmark från början.

Nedan - Diabas/basalt-yxa (även kallat "grönsten" av vissa arkeologer) som är ganska kraftigt eroderad pga vad som troligen är en kombination av den olivinrika bergarten och en sur miljö. Kemisk erosion med tydliga lagerbortfall där bergarten liksom faller av på ett sätt som gör att det kan se ut som den tappar skal.

En kortare rapport från exjobbet får det bli. Har nu plockat fram ett par tänkbara kandidater som jag ska undersöka tillsammans med professorn. Både jag och min arkeologihandledare fick erkänna oss besegrade och vi får helt enkelt fråga mannen som verkligen kan bergarter. Om någon av dem vi hittade duger ska det tas tunnslip och sen ska bollen komma i rullning. Annars får vi fortsätta leta i fler lådor. Det finns visst ett par hundra till yxor att granska.

Det är båda skrämmande och coolt att min handledare sa att det jag håller på med "nog är mer värt än 15 poäng, men det gör kanske inget". Nej jag vill ju bli duktig på mineralogi/petrologi så det passar mig utmärkt. Jag kommer samtidigt också troligen bli en expert på båtyxor eftersom jag måste behärska morfologin (Malmers klassiska yxgrupper, mer om dessa en annan dag). Fast jag ska hinna/klara av det med.

Notera att inget har ändrat sig på såg-til-ett-tunnslip-fronten. Arkeologerna på museet är fortfarande lika nervösa i frågan. Don’t worry, jag ska inte såga sönder en fin hel yxa.

Nedan, en bild på en av yxorna som jag undersökte. En stridsyxa i vad som kan ha varit en amfibolit - jag är dock osäker på bergarten - det kan vara en skitig diabas likväl. Rent allmänt är det väldigt svårt att göra visuella bedömningar ibland, eftersom yxorna är både eroderade och smutsiga (framförallt av hudfetter från vad som ofta är minst 100 år av fingrande arkeologer).

Nedan. Min arbetsplats under måndagen. Det var behagligt svalt i lokalen. Jag trodde ju att man skulle svettas ihjäl i den här värmen, men slapp alltså undan.

Nedan. Ett urval av yxor. Allt i lådorna var inte båt/stridsyxor, utan en hel del av skafthålsyxor och det fanns säkert med en och annan stenyxa från bronsåldern. Det var just kombinationen båt/stridsyxa och bergarten dacit som vi letade efter. Inte helt lätt.

Tänker med jämna och ojämna mellanrum posta lite från mitt exjobbsarbete. "Exjobb" är naturvetenskaplig jargong för examensarbete, dvs det samma som humaniorans uppsatser, dvs det slutgiltiga projekt man har i sin utbildning så att man sedan kan plocka ut en examen. Detta är då alltså mitt arbete för kandidatnivån, jag ska göra åtminstone en till sen även på mastersnivå.

Tänka sig va, arkeologerna på museet gillade inte tanken på att vi geologer skulle skära i deras båt/stridsyxor så vi ska leta reda på ett par trasiga(re) ur ett fyndlager nästa vecka. Saker och ting verkade alltså inte helt utrett mellan museet och min handledare. :D

Vad ska man med yxorna till om man inte kan säkerställa deras härkomst? Fina saker att ställa i montrar, men det vetenskapliga värdet av orörda museiföremål som ingen kan något om kan man ju verkligen ifrågasätta.

Härligt med en handledare som har samma naturvetenskapliga synsätt som jag har på arkeologi. Som hon sa: "Form och funktion är en sak och säger en sak, men det är bara en del, det är minst lika viktigt arkeologiskt vetenskapligt att säga var ett föremål kommer ifrån och det kan geologin med fullständig säkerhet där den klassiska arkeologiska morfologin bevisligen inte kan det, men då måste vi också få göra lite inverkan på det hela."

Arkeologerna trodde nämligen att vi skulle skrapa av stenmjöl inne från skafthålet. Det här med tunnslip skrämde upp dem en del. Nåja, hoppas de inte sätter några käppar i hjulet nu när de vet att vi kanske ska såga itu deras fina material lite. Förhoppningsvis ska vi ju inte såga i en hel yxa utan i något tämligen "värdelöst" fragment. Helst ska vi såga i flera olika yxfragment så att det blir mer statistiskt hållbart. Nedan lite foton hittade på nätet. Ska fixa egna fotografier allt eftersom. Ska försöka dokumentera hela processen noggrant med kameran.

Ovan. Klassisk båtyxa hittat på bildsök på nätet. Typologin får nån arkeolog komma med.

Ovan. Också båtyxa, mer robust form. Också för mig okänd typologi. (Ska läsa på typindelningarna vid tillfälle likaså)