Vad är det som gör det lite speciellt att läsa i en stad som Lund? Festande och sånt finns ju överallt, så det är knappast den enda anledningen även om det för många yngre studenter troligen är en viktig sådan. Nej det är snarare anorna som skiljer Lund från valfritt lärosäte (förutom Uppsala). Som ett av Sveriges äldsta lärosäten (beroende på hur man räknar in gamla universitet i Tyskland och Finland som vi en gång förvaltade, och om man räknar in Studium generale så blir det t om allra äldst!) är Lunds universitet en plats med tveklös historia. Och räknar man in hela staden Lunds historia blir miljön på många sätt som ett levande museum där anekdoter och legender finns i vartenda hörn.

Anorna. Traditionerna. Känslan av sekler av studier och vetenskap. Allt detta är subjektiva känslor som kan bidra till inspirationen för både forskare och student.

Allt detta kräver också visuell stimulans i form av just anrika byggnader och miljöer att vistas i. Visst är det bekvämt att läsa i en modern AC-kontrollerad lokal, det förstår väl jag med. Men jag föredrar knarriga dragiga gamla föreläsningssalar där generationers studieångest etsat sig fast i väggarna bakom porträtt av gamla dekaner och lektorer vars namn väldigt få idag kommer ihåg. Sådana miljöer är som en rökig Islay-whisky, något som är lite svårare att ta till sig än en blended whisky, men i längden blir det mycket lättare att förälska sig i det på ett större djup.

Det är därför fanimig en skandal att universitetsledningen i Lund vill flytta den filosofiska institutionen från de fantastiska lokalerna i det nästan 500 år gamla kungshuset till något 1960tals-bjäfs med märklig/obefintlig argumentation till stöd. Sådana beslut kan bara komma från folk som saknar den akademiska känslan, eftersom de inte ens upplevde den när de studerade själva en gång (vilket vi får hoppas att de alla gjort om de bestämmer över ett universitet). Folk som kanske skolade sig utomsocknes på något så förfärligt traditionslöst och själslöst som t ex Blekinge tekniska högskola. Folk som inte borde bestämma över Lunds universitet helt enkelt.

Missförstå mig inte nu, självklart ska det undervisas i aktuell forskning och självklart ska studenterna ha tillgång till den mest moderna utrustningen, men det finns inget som säger att man inte kan kombinera historia med framtid och inte bara överge det historiska så här skamlöst.

Det här SKA vara en plats där dammet ligger tjockt i lokalerna. Framförallt för filosofiska teoretiska ämnen som faktiskt inte kräver moderna lokalers bekvämligheter utan snarare mår bra av historisk inspiration och kontemplation.

Det här med att "effektivisera" utan hänsyn till känslan av traditioner och historia påminner allt för väl om den politik som fördes på 1960talet då historiska statskärnor revs istället för att renoveras och folk trycktes samman i miljonprojektens förorter med massdepression och segregation som resultat. Gråsossementalitet när den är som allra minst mänsklig helt enkelt. Det här är måhända inte lika dramatiskt, men det är ändå trots det ett symptom på något mycket otrevligt som jag med många andra hade hoppats på skulle vara utrotat år 2009. Men icke.

Sydsvenskan

Jag har ofta beklagat mig mångt och mycket om humaniora i den här bloggen. 10 års studier inom arkeologi, historia, antiken, filosofi, statsvetenskap, sociologi och pedagogik fick mig att bli riktigt less på allt flum och väldigt förälskad i naturvetenskapens verkligheter.

Men det är inte värre än att jag för den delen kan ogilla naturvetenskap som är illa genomförd lika illa. Kanske ännu värre för nu snackar vi om något som påminner om att svära i kyrkan i princip. Kass humaniora är för mig liksom vardag, men kass naturvetenskap - och från grandiosa Uppsala universitet därtill! Det gör mig faktiskt irriterad på riktigt.

Det handlar om detta: Åsa på Ting och tankar sågar ett stycke mitokondrieanalys av på att förträffligt sätt. Läs hennes bloggpost så förstår ni. Jag kan bara instämma rakt av att de här naturvetarna borde göra om och göra rätt. Eller som jag skulle uttryckt det eftersom jag inte är lika raffinerad: Gå om grundskolan era jävla förlorare, ni är en skam för naturvetenskapen. Med sådana som er på "min" sida får jag svårt att hacka ner på envetna humanister som skyr naturvetenskapliga bevis. Tack så jävla mycket.

Det är ju fullt möjligt att de kan ha rätt i vissa delar - att en större folkvandring defacto skett som tog hit jordbruket och att kunskapen inte alls överfördes. Men så här bevisas den då rakt inte! Även om journalisten troligen bidrar en del till att det blev illa så finns det grundproblem rent vetenskapligt i det här som inte har med förmedlingsproblem att göra. Vi snackar naturvetare som inte kan vare sig arkeologi eller ens grunderna i god vetenskap. De drar enorma slutsatser från inget alls. En höna av en fjäder helt enkelt. Däremot är det ingen höna av en fjäder att konstatera detta. Detta är ett stort problem för Uppsala Univs trovärdighet om det är praxis på denna institution.

Johan Normarks utmärkta arkeologiblogg har ett tema ni bör läsa och det är om apokalypsen och 2012. Jag brukar följa det regelbundet eftersom det är så kul att se alla dåliga argument från new age-människor och konspirationsteoretiker förgöras. Jag hade själv ingen aning om att det inte alls stod att jorden ska sluta existera 2012 eftersom den beryktade kalendern inte alls tar slut då. Men numera känner jag till det tack vare Johans lektioner. 2012 alltså, då går vi inte under eller något liknande. Känns bra att veta då det är året jag tänkte börja jobba som geolog. Skulle ju vara himla förargligt med så kort yrkeskarriär.

Men det är ju klart, vi har ju kvar Apophis den 13 april 2036 sen… Bra namn på en farlig asteorid förövrigt, framförallt för mig som är Star Gate SG1-fan. Bättre än 2007 VK184 som kommer 2040 eller stenen med namnet 101955 1999 RQ36 som kommer förgöra oss nångång 2169.

Vi har dött flera ggr i det förflutna och vi kommer alltså dö flera ggr till i framtiden. Jag har redan personligen varit med om flera undergångar, närmare ett 80tal! Det var nära ögat att jag strök med 2000 när milleniumbuggen anföll, de övriga missade jag i princip tyvärr. Sen har man ju en rad ggr då man själv av personliga skäl sett jorden gå under bara för att man själv har varit nere. Komplicerade saker det där med apokalypser.

Jag har redan berört rätt ingående ämnet om skillnaden mellan vetenskap och vetenskap i min förra bloggpost men jag känner för att trötta ut er med ännu mer i frågan. Det är ett rätt grundläggande fenomen inom den akademiska världen att man inom naturvetenskaper och humaniora inte riktigt kan kommunicera, respektera eller förstå varandra - ofta baserat på okunskap. Ingen rök utan eld dock - ibland finns det fog för kritiken, men rätt ofta bygger den mest på att folk faktiskt inte kan så mycket om sina egna vetenskapliga arbetsmetoder och desto mindre om andras.

När jag läste humaniora under nästan 10 års tid så stötte jag ofta på naturvetare som kläckte ur sig kommentarer om humanioran som "flummig" - (jag själv använder begreppet även om jag hoppas jag gör det med ett lite större intellektuellt djup :P). Detta med att tala om "flum" vilar i grunden på ett kommunikationsproblem och en oförståelse bland naturvetare vad syftet är med humanioran. Det hade avhjälpts med ett eller två års humaniorastudier i många fall.

Humanioran bygger ju i princip helt på att man ska försöka konstruera en metod för att lösa ett problem. Ett problem som oftast ligger kopplat till subjektets uppfattning om något. I korthet - man ska försöka definiera vad andra definierat och även se till att ens egen roll i denna studie syns tydligt. Således består många avhandlingar inom humaniora av sida ut och sida in med "brasklappar" där man försöker klargöra alla motiv man kan tänkas ha, alla perspektiv och såklart syftet med allting. Alla kort ska ligga på bordet för att det ska bli så bra som möjligt. Hur kan man återge hur livet var för en bonde på järnåldern utan att först återge alla bakomliggande variabler man själv har. Att återge någons liv, något som i allra högsta grad är subjektivt kräver att man själv återger allt som är subjektivt.

Ibland blir det väääldigt mycket av teorikonstruktion och självkritik i texter. Det blir smått oläsligt och framförallt tråkigt. Rädslan för att ha missat något källkritiskt överskuggar läsbarheten. Och i värsta fall - när humanioran inte är välgjord - framstår massor av text som utfyllnad och flum. Inte helt motiverad textmassa. Kritiken om humanioran som ett träsk och som flummig ÄR välmotiverad. Det finns gott om exempel tyvärr.

Naturvetenskapen är på den här punkten så oerhört mycket enklare. Här finns en universell metod som ses som idealisk, helt enkelt för att den är det! Det är inte DU som ska undersökas och redogöras för - det är ett objekt egalt dig. Ett objekt som ska mätas, vägas, styckas, elektrifieras och pillas på för att dess alla mätbara egenskaper ska kunna redogöras för. Och det ska alltid kunna gå att repetera detta för vem som helst var som helst som har tillgång till samma utrustning. Subjektet kan göra fel, men det finns fortfarande en riktig sanning bakom ev fel. En objektiv värld.

När naturvetare skapar en teori om något så är det ofta en rad olika laborationer eller data som ska återges. Devisen att "fakta talar för sig självt" syns rätt tydligt eftersom ofta är naturvetenskapliga texter massor av återgivning av data följt av en kort sammanfattning som innehåller den ofrånkomliga slutsatsen. Spekulation och åsikter är strängeligen förbjudet. Om dina variabler säger att 1+1=2 är det DET du ska återge och ingen åsikt om att det ev skulle kunna vara 3. Inte om du inte har tydliga data som kan presentera det. Det innebär ofta att du återfinner "negativa" resultat i naturvetenskapen. Studier som ger sig kast med något, säkerligen uttänkta för att bevisa någots existens, kommer istället tvingas bevisa någots icke existens. Man kan alltså aldrig göra bra naturvetenskap genom att först skapa syfte och metod utan det är alltid extremt viktigt att bara mäta den data man har och därefter återge allt. När jag skriver en uppsats i historia kan jag känna till redan på förväg att tex greker plundrat en romersk by år 400 fKr, och sen återge alla data som visar på detta och presentera just en text om "plundringen av byn". Naturvetenskapen tillåter inte lika ofta den möjligheten utan där kan man sikta mot något och ofta komma fram till något helt annat - således ska man inte sikta alls helst.

Nu vet jag att egentligen råder detta ideal även inom humanioran - men det är min erfarenhet att det bryts mycket mer mot det där. Mitt angrepp på kontextuella sanningar inom arkeologi är ett sådant exempel - hur en yxa får en viss härkomst baserad på en morfologisk sanning där en petrologisk variabel inte ens analyseras.

Det är ur ett naturvetenskapligt perspektiv som att man låter bli att återge längden på något som ska mätas och bara bredden. Så kan man inte göra. Det skär i mina ögon. Det är fullt möjligt att längden är oviktig - men den SKA mätas om objektet ska mätas.

Det här med subjektets roll fungerar annorlunda i naturvetenskapen. Om jag studerar kemin bakom hur två olika kolväten beter sig är det alltså nästan helt irrelevant huruvida jag är nazist, godtemplare eller nobelpristagare för så länge alla variabler i min vetenskap återges i en text så ska fakta kunna tala för sig självt. Endast när man misslyckas med att kunna återskapa det jag påstår blir det intressant att analysera mig som subjekt. Så är det och så ska det vara. Endast då är subjektet intressant inom naturvetenskap. Det innebär att ad hominem är det fulaste som finns inom naturvetenskap. Endast när ett påstående inte verkar sannolikt (eller ännu hellre - inte kan återskapas av andra) kan det motiveras att diskutera människan som kommer med påståendet. Inom humaniora MÅSTE man "rannsaka" alla motiv eftersom man studerar något som inte är objektivt. Att återge det subjektiva är "känsligare" helt enkelt och själva återgivandet i sig vilar här på subjektet som återger - när det inte alls gör så i naturvetenskapen - eller SKA göra iaf.

Detta förutsätter något som långt ifrån alla inom humaniora begriper sig på - nämligen att det trots allt finns en värld och ett universum där ute som är fullständigt oberoende våra subjekt. När studiet av en människas världsbild bara precis handlar om uppfattningar och åsikter inne i tankevärlden är detta den fundamentala motsatsen - studiet av det som finns där oavsett vad man tycker och tror. Studiet av det som faktiskt finns där utanför vårt medvetandes konstruktioner.

Detta sagt så kom ArchAsa in på en intressant detalj i det hela i förra bloggpostens diskussion - nämligen att visst sjutton ändras naturvetenskapliga teorier - så hur kan de då vara sanna? För det första är det rätt få grundteorier som ändras - och det är DESSA som naturvetare försanthåller lite slentrianmässigt. Huruvida m-teorin eller annat inom tex kosmologins helt teoretiska delar är sant eller inte ligger på en mycket osäkrare nivå. En teori inom naturvetenskap är såklart inte en sanning och kan så heller aldrig bli. Men teorin kan vila på variabler, dvs olika sorters fakta - som är helt fullständigt sanna och oföränderliga. Det som sker i labbet är sant. Det du mäter ute i naturen är sant. Det du kommer fram till utifrån dessa ting är allt från hypoteser till välarbetade vetenskapliga teorier. Om äpplet börjar brinna i labbet när du gör något med det - så börjar faktiskt äpplet brinna - det finns inget i detta som är en åsikt. Inget subjekt. Endast när jag inte återger alla variabler i experimentet så att andra kan ta del av det kan subjektet alltså bli intressant.

Naturvetenskapen studerar något som finns där oberoende den studerande. Humaniora är så oerhört mycket svårare att definiera. Det är inte så att humanioran är bättre eller mer vetenskaplig - nej på den punkten kan jag inte gärna påstå annat än att den faktiskt är underlägsen naturvetenskapens enkelhet. Nej men den är fortfarande oerhört värdefull eftersom så mycket inte går att studera på ett annat sätt än på det som humanioran trots allt gör. Det kommer dock alltid komma med priset att metodiken blir så omständig, föränderlig och "flummig" att naturvetare fnyser åt den och humanioramänniskor blir så insöade i den att de inte begriper att naturvetenskapen inte är eller ska vara lika subjektiv. Humanioran blir flummig för naturvetaren för att den inte kan återge en objektiv sanning om det som den studerar. Naturvetenskapens ses som dogmatisk och rigid av humanioran då den har mage att tala om sanningar och det objektiva. Om jag fick en krona för varje gång jag hört hur positivism och biologism sagts med nedlåtande ton av humanioralektorer vore jag rik.

Det skrämmer mig rätt rejält att så många akademiker inte begriper detta med skillnaderna. Som inte begriper att humaniora aldrig kan bli som naturvetenskap vad gäller metodens enkelhet. Som inte begriper att naturvetenskapen faktiskt hanterar objektiva sanningar dagligen. Akademiker som inte förstår vad subjekt och objekt är och att båda ting existerar och är värda att undersökas - och då på helt olika sätt. Folk som så jävla inlindade i postmodernistiskt trams att de tror att allt ligger i sinnet. Folk så vana vid att allt kan mätas objektivt - att de inte förstår värdet av det som inte kan.

Det finns en verklighet och så finns det uppenbarligen ett sinnets subjektiva värld - båda är självklart intressanta att forska om. Efter 10 år i sinnets värld är det fantastiskt att nu få ta del av verkligheten utanför sinnet. Nu är det inte så att jag på något sätt tror att jag återger alla viktiga nyanser och gråtoner mellan naturvetenskap och humaniora med den här texten. För att göra det krävs det än ännu längre och pladdrigare text än detta. Jag vill bara uttrycka lite av den frustration jag känner i frågan - den frustration man blir så bittert medveten om när man ska arbeta tvärvetenskapligt.

Revirpinkning, dogmer, ovilja att ta till sig tvärvetenskap, okunskap om skillnaden mellan naturvetenskap och humaniora, okunskap om skillnaden mellan hypoteser och fakta och en total 100% intellektuell rigiditet. Där har ni den akademiska arkeologiska världen i ett nötskal så som den framställer sig för mig. Ångrar lite att jag gav mig på att skriva en tvärvetenskaplig text för mitt exjobb. Det är ett enda stort motvindspissande där man inte har något vettigt referensmaterial alls att utgå ifrån när man försöker kombinera arkeologi och geologi i ett nästan helt outforskat fält.

Jag har verkligen inte gett upp utan kommer kämpa på för att få samman något dugligt. Men efter att ha hört flertalet arkeologer uttala sig i sin syn på bevis och fnysa åt geologin känner jag att jag har en mycket tung börda att lyfta. Arkeologi framstår allt mer för mig som en kontextuell vetenskap där allt kretsar kring att formulera så trovärdiga kontextuella sanningar som möjligt. Det är alltså inte viktigt för arkeologen att man kommer fram till en objektiv sanning (jo, det kan man även i humaniora - en yxas tillkomst är en faktiskt händelse om än svårbevisad), utan det viktiga är att man kommer fram till något som låter bra. Och för att göra detta utesluter man alla sorters bevis som man antingen inte begriper sig på, eller som man inte ens känner till. Petrologin duger egentligen bara när den bekräftar tex morfologin, i andra fall är man kyligt intresserad av dess bevisvärde.

Ett fiktivt exempel: Om du har en keramikskärva med en viss typ av morfologi som placerar denna skärvan i tid Y och område X så ser arkeologin inte med blida ögon ifall en geolog gör en mineralogisk analys av skärvan som UTESLUTER att den kan vara tillverkad i område X. Man framställer det som att geologin "indikerar" på att den "kan" vara från en annan plats (eftersom det är så naturvetare formulerar sig) och man förstår därmed inte språkskillnaden mellan geologi och arkeologi kring "indikationsbegreppet". När en geolog talar om att något "indikeras" handlar det INTE om en humaniorahypotes. Det handlar om att man inte kan säkerställa det, men att man fortfarande kan utesluta andra saker. Dvs man kan inte lägga fram en förklaring, men man kan avfärda andra saker.

Om magringsgruset/leran INTE finns i område X och man kan påvisa andra möjliga platser för gruset är alltså indikationen att keramiken kan komma från dessa platser - det finns däremot INGET tvivel kring huruvida den INTE kan vara tillverkad på plats X. Den kan inte vara det - materialet finns inte där - punkt slut. Detta är logiskt eller hur? Tänka sig att det faktiskt finns respekterade professorer i arkeologi som inte begriper detta. Jag har själv hört en säga det rakt ut framför mig i ett icke fiktivt exempel (alltså ett verkligt på mindre omständigt formulerad svenska). Han hade en tes om keramik som han höll fast vid trots att en geolog påpekade att det var omöjligt petrologiskt. Nej men morfologin visade det ju och morfologi är ju bättre när skon klämmer - för det förstod han sig på typ.

Humanioramänniskor begriper inte alltid att det faktiskt finns sanningar utan de tror att allt är likvärdigt subjektivt bara för att merparten av deras vetenskapliga material oftast kretsar kring just humaniorans vetenskapliga metoder. Det är sorgligt att folk kan bli professorer utan att känna till skillnaden mellan ett naturvetenskapligt bevis och ett humanioramässigt.

Det här är som om man en rättegång i ett mordfall. Du har ett vittne som påstår att Kalle är mördaren men du har en rad naturvetenskapliga bevis som tex DNA som visar att Nisse är mördaren. Arkeologer tror mer på vittnesmål än på DNA. De ser åtminstone inte att vittnesmålet skulle vara ett sämre bevis. En naturvetare förstår direkt kvalitetsskillnaden. 

Nu finns det självklart smarta arkeologer som begriper sånt här, jag har ju själv snackat med dem :D - men varför får jag aldrig med dem att göra i min utbildning i maktpositioner? Varför dras jag alltid med de flummiga tomtarna som ska bestämma över mig… och ser de smarta hägra vid horisonten bortom all makt över mitt arbete.

Försök inget nytt. Rätta dig i ledet. Tro inte att du kan något. Det är den gyllene vägen till akademisk framgång.

På min Gotlandssemester besökte jag såklart medeltidsveckan och på den fick jag med ett besök på en föreläsning av Dick Harrisson som han höll i Helge Ands ruin i centrala Visby. Föreläsningen var egentligen inget annat än ett långt PR-tal för böcker på G. Känns lite märkligt att man ska behöva betala för att se någon tala om något som de är där för att göra reklam för. Men men, Dick är underhållande och är en av få akademiker som kan tala i en timme utan att man avlider av tristess. Det var värt 65 kronor.

Böckerna han talade om är iaf Nordstedts nya band om Sveriges historia. Åtta band som börjar komma ut med de två första i höst. Dick har skrivit och basat över en och en halv bok. Inte helt oväntat om perioderna han är expert på, nämligen fr om järnålder och fram över medeltiden. Det ska tydligen bli imponerande pjäser på 600 sidor stycket och allt ska vara den senaste forskningen inom arkeologi, historia, ekonomisk historia och idéhistoria. Allt tvärvetenskapligt för att få in många olika perspektiv. Väldigt lite ska handla om kungar och stora mäns bedrifter - desto mer ska handla om livet hos den vanliga människan.

Till min stora belåtenhet ska också Uppåkra ges mycket bättre plats än någonsin tidigare. Likaså ska Birka i sin tur tonas ner. Det är ju rätt rimligt att ta och ge en metropol som Uppåkra plats och ett ynka fiskeläger som Birka mindre utrymme. Det svider kanske för svealänningarnas stolthet, men det är till gagn för allt annat.

Dick påpekade också att det inte är något som helst konstigt att man har med Uppåkra i boken trots att det inte ligger i Sverige under sin existens. Det är ju nämligen så att för 1500 år sen när staden stod som starkast fanns vare sig Sverige eller Danmark - alltså är Uppåkras historia tveklöst lika mycket svensk som dansk.

Han nämnde även att andra platser ska ges ökad plats, tex Bulverkat på Gotland vid Tingstäde träsk och så ska man rent allmänt tona ner den gamla Uppsala-skolans idéer där Mälardalen och myter och kungalegender därifrån ges absurd stor plats. Sverige är mycket mer än några gamla gravkullar vid gamla Upsala.

Det har nämligen inte skrivits ett enda folkligt allomfattande historieverk på 50 år. Alla verk som kommit har varit omtryck från äldre. Dick mfl tyckte det var på tiden att ett nytt och bättre verk äntligen gjordes och han var glad över att Nordstedts nappade. Han påpekade flera ggr, entusiastisk som ett barn i en godisaffär hur stolt han var över att vara med om detta. Han kallade det "det största som hänt svensk historieskildring på 50 år, och det största som kommer hända de kommande 50". Det kunde han ju säga eftersom det ju trots allt inte kommer ut några sådana här böcker så ofta.Böckerna kommer innehålla massor av saker som den akademiska världen har känt till de senaste 50 åren men som aldrig kommit ut i populärhistorieforskningen. Idag är ju de flesta populärhistoria verk nästan uteslutande rena krigshistorietidningar tyvärr - vilket troligen beror på att det allmänna historiemedvetande idag vilar på gamla skolors krig-och-stora-män-historia.

Dick nämnde att en stor TV-serie gjordes av TV4 som skulle återge berättelserna. Programledare där skulle vara Martin Timell. Jag behöver kanske inte nämna hur mycket det skrattades åt detta från både publik och Dick. Men sant är det faktiskt.

Köpa böckerna kommer jag troligen att göra.

De flesta med arkeologiintresse har säkert åtminstone nån gång kollat på Time Team med "Baldrik" i huvudrollen. Rent arkeologivetenskapligt finns det väl en hel del man kan beklaga sig över ett program som på tre dagar inte bara ska hitta utan även gräva ut och analysera något. Men det funkar skitbra som underhållning. Teamet är charmigt nördigt och bra pedagoger så det funkar utmärkt som populärvetenskapligt program. Det har nog gjort massor av nytta för arkeologiintressen världen över och säkert nytta även för anslag och bidrag.

Nu har jag kollat på Time Team America. Ett program med exakt samma koncept, men då inte helt oväntat i amerikansk miljö. För mig är det iaf oerhört uppfriskande att få se arkeologi från USA. Dels skiljer sig metoderna lite från Europa, dels är det man gräver på helt andra saker än det vi har. Kan vara lite skönt med omväxling från det brittiska programmet där man vadar fram i en orgie av romerska villor, viktorianska fabriker och neolitiska megaliter. Jag tycker det är superintressant med arkeologi av gamla kolonialbyggen, inte minst som i första programmet där man tittade på den första amerikanska-engelska kolonin på Roanoake och om man kunde hitta spår av bosättares hus.

Två saker skiljer jänkarna från britterna åt. För det första är man otroligt nog töntigare än britterna. Där britterna uppvisar en cool tweed-och-landrover-nördighet visar jänkarna snarast upp en irriterande new-age-variant av nördighet. Vi snackar arkeologiexperter som är vita män i 40+ ålder med stora öronpiercings "invalda i indianstammar" och sånt som får mig att må lite illa. Men det är annars metodiken som stör mig lite med jänkarna. Den enorma hysteri man uppvisar kring själva grävningen saknar motstycke här i Europa. Här är ett stort och sensationellt fynd det samma som en mikroskopisk skärva av keramik. Visst, man har inte så mycket spår av den första kolonisationen, men det känns lite löjligt. Så gjorde man också världens affär av att man hade en liten bobcat-grävare som hjälpmedel. Alla tjatade i säkert 10 minuter av programmet om hur man nu effektivt och snabbt kunde kartlägga ett mycket större område än annars. Och så grävde bobcaten fram ett fullständigt normalstort grävområde. Följdfrågan jag direkt ställde mig var då ju hur pyttesmå gropar brukar jänkare gräva annars? Troligen just pyttesmå med tanke på att man uppenbarligen inte brukar använda maskiner någonsin. Stackare. Och hur man ska få till vettiga grävningar på tre dagar med sin överdrivna saktfärdighet och maskinfobi ska bli intressant. Vill inte påstå att första programmet gjorde mig lugn på den punkten direkt - och där hade man ju maskin.

I Sverige är det rätt ovanligt att arkeologer på heltid kan stå och peka vid grävkanten till någon stackars student/slashas som alltså får göra allt grovgöra. I England är det uppenbarligen jättevanligt, likaså i resten av världen. USA sviker inte på denna punkt heller utan alla phds och professors verkade mest stå och glo vid kanten och ta all ära medan mer anonyma grävare grävde fram allt. Utom doktoranden på bilden som har getts PR-mässigt stort utrymme i serien (som grävledare!)

Jag klagar inte på Time Time America trots några invändningar. I det stora hela är kombinationen av för oss europeer exotiska grävningar och det faktum att det här programmet, om än att det sker under tre dagar det också, iaf ibland verkar överlämna det hela till fortsatta grävningar.

Som med allt annat i USA finns det ju nämligen väldigt få orörda saker. Det där med möjligheternas och pionjärernas land är ju inget som som idag handlar om oexploaterade resurser. Det innebär ju att varenda liten ynka plausibel plats för arkeologi och liknande har sin etablerade grävpatrull/utställning/glassbar/souvenirshop redan. Så även Roanoke-platsen där ett team tydligen skulle fortsätta gräva direkt efter programmet. Lite uppfriskande från britternas gräv-upp-gräv-igen-metoder, men samtidigt känns allt så hopplöst överexploaterat och plastigt.

Vad hittade man då under programmet? Ja man hittade ETT stolphål och flertalet möjliga kandidater för stolphål. Plus ett par skärvor keramik från Europa. Sen lyckades man med bedriften att bygga upp en hel bosättning år 1580 i hypoteser utifrån detta. Jag kände personligen att jag fick fler frågor än svar i huvudet av programmet, på ett tyvärr negativt sätt då.Det här är den där sortens arkeologi som folk inte kan ta på allvar - när en krukskärva blir ett kungarike. När teorierna blir mycket större än de variabler de baseras på.

Problemet är konceptet med programmet - man kan inte göra pålitlig arkeologi på tre dagar. Inte ens om man är jänkare. Det här är kul som underhållning, men det är också problematiskt vetenskapligt.

Ett ohotad gäng men med grävningar i (underhållningsmässigt) uttjatad miljö.

Rozzi said humans likely cut out and ate the Neanderthal’s tongue and used his teeth to make a decorative necklace. "Neanderthals met a violent end at our hands, and in some cases we ate them," Rozzi said at the time of the discovery. Källa: Times

Nya osteologiska studier av bla neanderthalben visar på något jag trott rätt länge, nämligen att homo sapiens (cro magnon) troligen utrotade sin kusin med våld och inte alls med någon abstrakt "utkonkurrering" så som har sagts länge. Det finns i rimlighetens namn väldigt lite som tyder på att människan skulle ha varit ett dugg mer fredlig för 30 000 år sen än idag. Det som gått emot den här logiska uppfattningen har i princip bara varit tramsiga ovetenskapliga marxistiska teorier om den fredliga jägarstenåldern.. Enligt marxistisk teori så var samhället innan jordbruket betydligt fredligare och lyckligare. Begreppet "happy hunter" myntades t om. Det har ju att göra med den defekta och avdankade historiematerialistiska uppfattningen.

Idag vet vi att våld inte är någon ondskefull kapitalistisk uppfinning utan en del av människans natur och som uppstår så fort det finns en grogrund för en konflikt, vilket det kan i precis alla samhällen, även jägarsamhällen under paleolitikum. Ändock skulle något så uppenbart som neanderthalarnas försvinnande genom våld omhöljas av onödig mystik så här onödigt länge. Allt pga människor som styrs av åsikter och ideologi mer än fakta. Visserligen har vi inte haft mycket bevis för ett utrotande heller - men att därifrån anta att det då är ett tecken på att det gick fredligt till är inte rationellt. Det är uppenbart att det är något man valde att anta bara utifrån den kraftfulla vänsterideologiska påverkan som arkeologin led under likt allt humaniora för 20-40 år sen, men som idag är betydligt svagare (tack och lov). Måtte ideologier - från extremhögerns nationalisttrams om fosterländer till extremvänsterns Disney-version av jägarstenåldern försvinna från arkeologin.

Vi sitter här idag för att vi var bättre, farligare, smartare och effektivare än vår kusin. Vi kunde anpassa oss, vi tvekade inte att slåss, därför vann vi. Det var knappast frågan om någon regelrätt kampanj mot neanderthal, men så fort konkurrens uppstod så tog vi säkert till skoningslöst våld. Något neanderthalaren uppenbarligen inte fixade.

Det går sakta framåt med mitt exjobb. Jag överväger dock att fr om nu ligga lågt med att publicera mer här tillsvidare. Iaf inget av relevans. Kan vara dumt att berätta en massa för en akademisk värld fylld av tjuvar - innan man är publicerad. Det kommer således inte bli mycket mer än lite foton då och då - som troligen inte avslöjar allt för mycket. Det här är kanske låter lite väl nervöst, men better safe than sorry.

Kommer ni ihåg allt snack om den där gruvan/stenbrottet "från Jesus tid" som var i media för ett tag sen. Hur platsen skulle ha varit fylld av kristna symboler.

Det visade sig mest handla om dålig journalistik. Det är en plats som hyste gott om kristna symboler och platsen som stenbrott dateras till ca år noll - men DESSA symboler som vi talar om var inte från tiden då platsen var ett stenbrott, utan ett mycket senare "klotter".

Så något bevis för en supertidig kristen kyrkas aktiviteter var det verkligen inte alltså vilket annars har varit den antydan som media gav. Utan vi hamnar flera hundratals år senare inne i den Byzantinska eran enligt den här artikeln. Om ni frågar mig så ser specifikt korset på bilden nedan snarare medeltida ut, som ett Cross fourchee. Klotter från någon korsfarare kanske.

Nu blir det förövrigt bloggpaus i några dagar.