Jag tänkte komma tillbaka till ett ämne jag gillade att diskutera förr i tiden, nämligen retorik. Ska försöka koppla det till vetenskapliga diskussioner och göra återkommande temaposter om det i mån av ork och tid.

När man skriver en akademisk text är referenshantering väldigt viktigt. Det är så pass viktigt att referenshanteringen, om den är fel, kan stjälpa en hel artikel eller avhandling. Det behöver inte ens vara ett medvetet fel, utan slarv med ett mellanslag eller siffra och folk kan mycket väl såga dig vid fötterna. I stort sett finns det en god poäng varför det är så - för det finns folk som slarvar enormt och det finns folk som är ohederliga. Då är det viktigt att man kan kontrollera vissa påståenden. I akademiska diskussioner då.

Men det kan gå överstyr. Och gör så ofta. Ofta blir referenser och kravet om dessa ett retoriskt vapen för någon som inte håller med, men som inte kan presentera ett sakargument mot ett sakargument. I diskussioner på nätet använder jag själv det vapnet ibland. Det är ett rätt praktiskt vapen att nyttja om man är säker på att personen man diskuterar med inte kanske kan backa upp det vederbörande hävdar. Inte för att personen behöver ha fel, men för att man vet att det är lättare sagt än gjort att plocka fram en referens.

Men det är inte alls det samma som att jag, som påpekar att något ska styrkas med referens, för den sakens skull för en bättre och sakligare diskussion. Jag är en bättre retoriker möjligen, men jag behöver inte ha ett dugg mer rätt i sakfrågan.

Och sen kan det även missbrukas på andra sätt, tex om jag säger att 1+1=2 i en mening och någon får för sig att fälla mig och därmed allt jag säger i den meningen på att jag inte ger en referens till det påståendet. Den generella regeln är dels att påståenden som inte kan betraktas som "allmänt kända" ska kunna styrkas (1+1=2 är dock allmänt känt - tror jag). Dels finns även principen att argument som är självförklarande inte behöver styrkas (1+1=2 är förklarande).

Vad som är allmänt känt eller självförklarande är dock inte jättetydligt. Och det är här som retorikerna kan spela boll. Det kvittar fullständigt hur mycket resonemang och förklaringar man ger till ett påstående - vissa kan alltid hävda att referenser saknas.

Och inom humaniora och filosofi är referenskravet ännu uslare egentligen: Om jag presenterar ett subjektivt argument i en diskussion som faktiskt bygger på en subjektiv grundfråga - då är det totalt meningslöst att jag presenterar referenser till andra som håller med mig. Om jag tex argumenterar för att romarna var hårda mot gallerna, då är det meningslöst med referenser till andra forskare som säger samma sak, på sin höjd är det referenser till romare eller galler som kan önskas utan att det blir osakligt. Att kräva referenser till åsikter från andra forskare är argumentum ad verecundiam, dvs auktoritetsargumentation. Dvs att X blir lite mer sant för att Y med sin fina titel tycker det.

Det är väldigt ofta som folk i princip bygger upp hela sin argumentation på att någon med titel håller med dem och inte på att de kan presentera sakargument i frågan. I know, been there, done that. Och ni ska bara veta hur ofta det faktiskt fungerar.

När utbildningsminister Björklund hävdar att det är si och så med den svenska skolan, då är det rimligt att han kan backa upp det med referenser som styrker att det alls är så, framförallt när så många pedagoger inte höll med, framförallt för att det är en viktig diskussion som berör mångas vardag. Det är däremot inte rimligt att begära referenser till en ev argumentation kring läget i skolan, dvs Björklunds åsikt. Det har ingen betydelse om professor X håller med eller inte. Endast kalla siffror är intressanta. Eller så BORDE det vara i en perfekt värld åtminstone. Tyvärr blir "forskning som stöder detta påstående" ofta det samma som att man kan presentera en tillräckligt lång lista på välkända forskare som anser något som styrker påståendet.

I princip kan man missbruka retoriken kring referenser hur mycket som helst. Inte minst kan det spinna över i att folk som är en auktoritet i en fråga nyttjar den titeln för att hävda auktoritet i andra frågor. Därför ska man också för saklighetens skull försöka undvika att åberopa det så långt det bara går. I frågor där folk presenterar ett påstående uppbackat med argumentation - dvs det är inte bara ett påstående taget ur luften - så är det att föredra om detta bemöts med argumentation - och inte pladder om referenser som då oftast bara är argumentum ad verecundiam.

Sen kan det även vara totalt irrelevant med auktoriteter, tex i totalt oprövbara frågor som tex huruvida det finns en gud eller inte. Det är totalt irrelevant för om det finns en gud eller inte för att Einstein var ateist och Newton en teist. Inget bevisas av detta i frågan. Två smarta män når olika uppfattningar, båda är produkter av sina tider. Hade Einstein levt på 1600talet hade han mer troligt varit teist. Hade Newton levt på 1900talet hade han mer troligt varit ateist. Totalt irrelevant på alla sätt alltså. Inte minst för att frågan i sig öht inte per definition går att bevisa något kring (vilket jag då som ateist i sig ser som ett bevis för guds ickeexistens, men det är en annan diskussion)

Nu finns det väl iofs tillfällen då referenskravet argumentum ad verecundiam inte är helt värdelöst som argument. Även om det är en teori eller t om en åsikt så kan ofta statistik kring hur många gråa eminenser som håller med i frågan säga en del om möjligheten att det är så som dessa tror. För om 99% av världens fysiker i en fråga om fysik (<-viktigt att det är en fråga de kan, se Newton, Einstein-diskussionen ovan!) försanthåller något som "bara" är en hypotes eller svagare teori, inte fakta, så kan det ibland räcka för att övertyga i en diskussion. Och det är inget större fel i det, man är i gott sällskap och allt kan man inte så lätt sätta sig in i. Ibland är det trots allt så att auktoriteter kan ha rätt och att en total majoritet av auktoriteter har totalt rätt. Det får ju inte bli så att att man vänder på argumentum ad verecundiam och hävdar att BARA för att det används så råder motsatsen. Något blir ju inte fel BARA för att det byggts upp med retorik.