Den här temaposten berör hur petrologiska processer tydligt visar på en jord som åtminstone kräver årmiljoner för att kunna existera som den ser ut idag.

Sidan "Tas Walker’s Biblical Geology" kan nog sägas vara en av de mest ambitiösa kreationistiska sidorna på nätet, iaf vad gäller geologi. Den innehåller allt vad vi kan förvänta oss av en riktigt ambitiös pseudovetenskaplig sida. Självklart då retoriska klassiker som: halmgubbar, guilt by association, argument from ignorance osv. Allt då inbakat i rena lögnaktiga påståenden, helt påhittade påståenden om fakta och ett kontinuerligt utnyttjande av referenser till höger och vänster för att ge ett sken av vetenskapligt tillvägagångssätt. Betydligt snyggare paketerat än vad jag gör med min bloggpost.

Det är således också på det sättet som den långa artikeln kring graniter och jordens ålder är uppbyggd. En rad påståenden om vad vetenskapen påstår som man sedan "struntar" i att nämna viktiga detaljer kring. Bland annat är man väldigt glad i att hävda att vetenskapen gör många antaganden. Att vetenskapen "antar" att en granits kristaller behöver si och så många miljoner år att växa, men att man sen inte har några egentliga bevis för det. Det är såklart inte alls så sant. Allt står att läsa i kapitlet om kristallation som jag nu tänkte bemöta.

It is important to remember that such objections to the young-age for the earth are not based on observations, but on assumptions about the past. 

Man hävdar även att vetenskapen inte tar hänsyn till vilka faktorer som spelar in i framväxten av kristaller. Inte heller det är ett sant påstående, utan här ljuger sidan rakt upp och ner för läsaren.

This objection is based squarely on the belief that the mineral structure of the igneous rock depends solely on its cooling rate.

Jag har som sagt "bara" läst petrologi på grundnivå och t om där läser vi ingående om de variabler som är inblandade som sidan då alltså hävdar att vi inte skulle nämna. Jag skulle vilja påstå att det är ytterst ohederligt att ljuga om vad en motståndare i en debatt påstår. I min värld diskvalificerar det i princip allt annat som personen sen hävdar. En opålitlig lögnare är alltid en lögnare eller hur? Nåja, till några av sakargumenten iaf även om jag inte kan redogöra för precis alla variabler som krävs. Det finns en anledning till varför man inte blir geolog, läkare eller fullfjärdad historiker bara genom att surfa på nätet. Dels innehåller inte nätet allt, dels är det så jävligt att vissa saker ÄR komplicerade och inte alls kan redogöras kortfattat. Men jag ska försöka:

Bergartsbildning - I grunden fungerar bildningen av vulkaniska bergarter på två olika sätt. Vi har dels vulkaniter, dels plutoniska bergarter. Vulkaniter bildas vid ytan och exempel på dessa är ryolit, dacit, basalt och obsidian. Plutoniska bergarter bildas på djupet och här är granit, gabbro, diabas exempel. Man talar även om intrusiva och extrusiva bergarter. Vulkaniska är extrusiva, plutoniska är intrusiva. Den viktigaste skillnaden är alltså att intrusiva bergarter bildas på djupet, utan kontakt med ytans miljö. Nedan. Förenklad skiss av en magmatisk plutons framträdande vid jordytan.

Den stora skillnaden mellan miljöerna är också den viktigaste variabeln till varför det handlar om olika bergarter - trots att kemin i dem kan vara i stort sett identitisk. En skillnad som jag inte direkt kan påstå att Tas Walker’s Biblical Geology riktigt nämner speciellt tydligt.

En ryolit (vulkanit, extrusiv) och en granit (plutonisk bergart, intrusiv) kan alltså innehålla samma sorts mineral, men i lite olika proportion och med väldigt olika textur. Texturen beror på kristallationen, som i sin tur beror på en rad olika processer. Det vetenskapliga målet att analysera bergarter är ju att försöka förstå hur två bergarter, som har samma kemiska innehåll, kan se så olika ut. Därom borde det inte råda några som helst tvivel eller hur? Det är en intressant fråga för alla med intresse av geologi.

En fråga som man alltså då inte alls "antar" så mycket kring som Tas Walker’s Biblical Geology vill hävda utan det är en fråga som t om har ett helt eget forskningsfält - nämligen petrologin. Den som forskar inom något - antar väldigt sällan något - per definition. Det finns inget egenintresse för forskare att anta något i den här frågan vilket Tas Walker’s Biblical Geology då felaktigt och konspirationsteoretiskt hävdar.

Tas Walker’s Biblical Geology glömmer här då som sagt redogöra för de primära skillnaderna mellan en plutonisk bergart och en vulkanisk. Den primära absolut viktigaste skillnaden är att den plutoniska bildas under ett mycket mer massivt tryck. Den är som sagt bildad längre ner. Detta vet vi eftersom vi dels kan konstatera att graniter och plutoniska bergarter finns i större antal på större djup än vid ytan, och dels framförallt eftersom det motsatta inte existerar - dvs vulkaniter på störra djup. Trycket skapar två viktiga variabler - dels själva trycket i sig, som hindrar expansion och kristalltillväxt, men även påverkar temperaturen. Högt tryck leder till högre temperatur. Det är därför som det är varmare i jordens mitt än i dess litosfär. Högt tryck är också det samma som att vi har massor av berg liggande omkring. Berg har egenskapen att vara en mycket dålig ledare av värme. Så samtidigt som trycket skapar värme, har den således svårt att leda väck denna värme.

En sådan här miljö, den plutoniska, ger följande kristallmiljö: En där kontinuerlig värme garanterar långsam avkylning. Det är alltså helt omöjligt för något att avkylas på ett stort djup. Så låt oss då titta på hur tex en granit bildas. En granit är en intrusion av magma på ett stort djup. En magmakammare skulle man kunna säga. Och för att förtydliga det hela - en magmakammare som inte lett till ett vulkanutbrott, dvs en extrusion.

Här råder långsam avkylning pga tryck och enorma avledningsavstånd för värmen. Om detta råder det inga spekulationer eller tvivel. Och i en sådan miljö, med långsam avkylning kommer inte något att kristalliseras fort. Och en långsam kristallation innebär tid för kristaller att växa. Således är texturskillnaden mellan en ryolit och en granit inte alls föremål för speciellt mycket antagande - utan bara ett resultat av vad vi faktiskt känner till. Notera även att vi har observerat att kristallationen i en granitkropp följer samma logik - de delar som avkyls fortare, dvs kontaktytorna, har också mindre kristaller. Det här är förövrigt något som vi även ser i andra både extrusiva och intrusiva bergarter. Något som Tas Walker’s Biblical Geology lögnaktigt påstår inte alls ses.

The domed rhyolite body at Coolum, Queensland, Australia. Long columnar jointing through the dome suggests that a large volume of lava was extruded at one time and would have cooled more slowly inside than at the surface. Yet the texture is fine-grained even inside the body.

Det här är öht inte alls sant och är bara ett missvisande påstående. Det finns alltid en skillnad så länge vi inte talar om omedelbar avkylning. Om tid till kristallation öht existerar så kommer det finnas skillnader. Det finns inga undantag från detta och det styrks av alla mätbara intrusioner på jordens yta. Du kommer därför helt utan undantag aldrig hitta en intrusion med jämnstora kristaller förrutom diabasgångar som avkylts under loppet av minuter/dagar. Men som sagt, aldrig jämnkorninga intrusioner med stora korn. Det bevisar hela teorin. En annan variabel som också påverkar här är att större och tyngre kristaller tenderar att sjunka i den magmatiska massan. Dvs du hittar de större kristallerna i djupet av rena viktskäl. Fast detta med sk "crystal settling" spelar en väldigt liten roll och kan i princip aldrig konstateras. En magmakropp är trots allt inte så enormt flytande att en omblandning av gravitationsmässiga skäl sker i någon större skala när den stabiliserats. Det viktiga är avkylningshastigheten.

"Undantaget" - Det finns fler variabler som styr kristallationen såklart än bara avkylningstiden-trycket - och det är här som det såklart blir lite komplicerat och detta kan såklart missbrukas i kreationistisk retorik. Omkringliggande bergarter runt intrusionen kan påverka intrusionens kristallation. Och sen spelar tillgången till vatten i miljön en roll för kristallationsprocessen (vattenånga katalyserar och påverkar kristallbildning). Det här är dock inte de mysterier som Tas Walker’s Biblical Geology vill få det till. Inte heller är det något petrologer "inte bryr sig om". Faktum är att få fält idag engagerar fler geologer än studiet av vattnets påverkan på geologiska processer.

De allra största kristallerna hittas faktiskt inte på det allra största djupet. Gå man tillräckligt långt ner, tex ner i manteln är miljön mer plastisk och helt enkelt för varm och instabil för att någon stabil större kristallation skall kunna ske. Men då är också geokemin annorlunda. I manteln dominerar andra bergarter helt och hållet.

Nej de största kristallerna hittar man i regel i pegmatiter på mycket högre djup. Pegmatiter kan rent kemiskt påminna väldigt mycket om en granit, men kristallerna är väldigt mycket större. Den enskilt viktigaste faktorn för pegmatiter tillskrivs H20 och tillgången på temperatursänkande ämnen som bor och litium. Pegmatiter hyser även en rad andra ovanligare mineral och ämnen i större koncentrationer. Kort sagt: En pegmatit är inte jämförbar med en granit eller en ryolit. Kemin är alltså unik i pegmatiten - något "speciellt" sker där helt enkelt även om man inte har kunnat komma överens om hur det exakt går till. Och så fort det finns en fluga inom vetenskap så blir den ett jetplan för en kritiker. Frågetecken ligger alltså inte kring plutoniska bergarter vs vulkaniska - utan kring hur pegmatitkristallation sker. Pegmatiter ställer inte till det för teorierna kring granitbildning. Det är som att jämföra äpplen och apelsiner.

Hela kemin kring vilka mineral som återfinns var är i sig något som tydligt bevisar att miljön måste vara olika. Detta är något man bla kan läsa mer om i Bowens reaktionsserier för just bergarters innehåll av mineral. Dvs, du kan inte hitta vilket mineral var som helst, utan en viss miljö krävs. Detta styrks vidare av det faktum att alla bergarter/mineral blir instabila så fort de lämnar den miljö de bildats i. När trycket minskar vid ytan så sker en upplösning. Detta är iofs sällan en snabb process. Men det är trots det en mätbar process och ytterligare ett bevis för att vissa bergarter måste ha bildats på stora djup. Nedan. Bowens reaktionsserie.

Övrigt och slutsatser - Det här handlar inte bara om teori och antaganden - utan en hel del kan även reproduceras laborativt och matematiskt. Avkylningens och tryckets och kemins påverkan på hur kristallin tillväxt sker är inte bara teori - det är även i en rad exempel fullt möjligt att återskapa laborativt. Pegmatiter missbrukas i den kreationistiska retoriken utan att man hederligt redogör för de viktiga kemiska skillnaderna. Inte heller redogör man för hur avkylning på stora djup sker vad gäller viktiga faktorer som tryck, värme och konduktivitet i bergrunden. Vidare ljuger artikelförfattaren Tas och påstår att kristallationer i intrusioner inte visar på skillnader mellan snabbt avkylda kontaktytor och centrum av kroppen. Han går även in på rena påhitt som snack om "polonium haloes" - vilket är rent dravel och något ni kan fördjupa er i här om det intresserar er.

Det går på flertalet ställen världen över att bevittna geologiska bildningsprocesser i realtid - vulkanitiska processer då. Inte bildandet av plutoner - vilket inte är ett problem för geologins trovärdighet kring sina teorier om granitplutoner, men för kreationisterna, eftersom dessa plutoner per definition enligt vetenskapen INTE ska gå att bevittna i realtid pga sin tillkomst vid stora otillgängliga djup. De finns, alltså måste de ha bildats, det är så enkelt och då är ett stort djup den idag enda hållbara förklaring som finns. Och det är en mycket välbevisad förklaring.

Att vi sen öht hittar dessa plutoniska bergarter uppe vid ytan visar på ett ytterligare tidspann - där erosion har frilagt dem. Eftersom vi kan konstatera att de INTE bildas vid ytan med hjälp av flertalet bevis och trots det ändå finns här, så krävs erosion och tidspann vida det som bibeln eller andra populära mytologiska skapelseberättelser kan erbjuda. Och erosion av graniter - det är något vi kan mäta på i realtid. Man har tydligt kartlagt hur mycket olika mer eller mindre eländiga miljöer eroderar på olika sorters bergarter genom att studera hur mycket som eroderar i studier som varat i flertalet decennier - och som fortgår kontinuerligt. Det faktum att vi idag kan hitta ruiner av tex bibliska byggnader borde visa för även den mest luttrade kreationist att erosion av bergarter oftast tar väldigt lång tid. Det faktum att flytande vatten inte alls eroderar speciellt effektivt i tex granit ännu mer ett tecken. Således är ett helt nederoderat berg ett bra bevis för ett mycket långt tidsspann. Erosion förtjänar en egen temapost en dag, då det i sig med stor lätthet motbevisar allt vad ung jord-kreationism heter.

Graniten är hur som helst ett ypperligt bevis för att kreationister inte kan ha rätt. Vare sig de är "ung-jordare" som talar om 10000 år eller lite mer "generösa" "äldre-jordare" som talar om flera miljoner år. Det krävs MILJARDER år för att granitkroppar (hela vårt svenska urberg består av flertalet större mer eller mindre omvandlade granitinstrusioner!) ska bildas och sedemera eroderas fram.

Uppdatering: Jag hittade en ännu snyggare sida kallad "answersingenesis.org" på nätet. Men med exakt samma ovetenskapliga retoriska innehåll där man likväl på samma sätt men med snyggare bilder och diagram blandar samman de hydrotermala processer som bildar en pegmatit med de som bildar en granit som det enda man egentligen har att komma med som argumentation kring kristallation. Jag misstänker att Tas sida bara är ett förenklat plagiat av det vi kan se på Answersingenesis.org nu. Men som vi alla vet, hur mycket man än pyntar koskit, är det fortfarande koskit så det här styrker inte deras sak mer. Min stora förundran består - hur kan folk - så uppenbart intresserade av geologi - inte vilja lära sig grunderna istället för att hitta på en massa?

Nedan. Snyggt ritat diagram, men ett totalt absurt diagram som absolut inte styrks av några som helst vetenskapliga observationer eller kända fakta.