Jag har ju i mina tidigare temaposter om geologi och kreationism redan varit inne på ämnet om tidsuppfattning. Men ämnet upphör inte att förvåna mig och jag blir allt mer övertygad om att grunden till att skapelsetroendet överlever i en allt mer sekulär vetenskaplig värld ligger i att en människa har betydligt lättare att hantera en statisk värld på några tusen år än en kontinuerligt föränderlig värld på flera miljarder år. Det är fullständigt logiskt att lättare greppa den korta och statiska världen än den långa och dynamiska. Vi är ju trots allt bara relativt enkla primater från en savann i grunden. Vi kan inte ta hur enorma språng som helst.

Nu senast upplevde jag väldigt påtagligt mina egna begränsningar i frågan i just exkursionen till Blekinge. Vår professor diskuterade en gnejshäll som vi stod på, vilken han talade om hur den omvandlades.

Detta fick mig att reagera, dels på att han talade om bergrunden som något som omvandlas, alltså inte omvandlats. Dels reagerade jag ganska snabbt sen på att jag öht hade reagerat på det. Dubbel aha-känsla alltså där den sista självreflekterande aha-känslan såklart är den viktigaste.

För självklart är det ju så - att processerna fortgår. Det vet jag ju mycket väl sen innan. Om jag går ut i naturen och hittar en bergshäll och i den bergshällen ser ett veckmönster så är det ju inte alls nödvändigtvis så att detta veck vittnar om en tidigare händelse - utan detta veck kan faktiskt vittna om en pågående händelse som sker just i detta nu. En händelse som kanske började för 1 miljard år sen, men som faktiskt, än idag, håller på, om än med starkt förändrad process. Sakta. Sakta. Så långsamt att tusen mänskliga generationer inte skulle kunna se förändringen.

Den känslan jag fick är rätt svår att sätta ord på. Dels då känslan av att se på bergrunden, inte som ett vittne över tidigare händelser, utan som något som händer här och nu men så sakta och så långsamt, att jag inte kan se förändringen ske. Den enorma tiden. Och dels då att jag reagerade på att jag reagerade. Idag känner jag mig faktiskt som en lite bättre geolog. Jag lärde mig inget nytt, men jag lärde mig på ett bättre sätt greppa geologin.

Helt plötsligt ser jag på allt geologiskt lite annorlunda, inte bara strukturer och former, nej utan inte minst mineralogin och geokemin också. Genast är kristallbildning i en berggrund inte något som har hänt, utan faktiskt något som hela tiden händer och fortsätter hända. Ett stycke granit kanske utbildar sina grundläggande kristaller långt nere i berggrunden redan för 1 miljard år sedan javisst, men när tryck och temperatur ändras så fortsätter den geokemiska processen. I mikroskopiska sprickor fälls andra mineral ut och nya kristaller bildas. Ta en kristall från jordens inre till vår atmosfär och den ändras - omvandlas. Den förfaller inte bara som man kanske oftast uppfattar det, utan den bildar ibland helt nya saker, fast det sker långsamt.

Primaten i mig ser på allt som en engångsskapelse. Något bildas. Något är. Något upphör. Här är jag knappast bättre än kreationisterna. Det mesta jag kan studera måste ha tillkommit i någon tidpunkt innan jag började studera det - det säger all logik i min kropp mig. Men det är ju inte alls så enkelt. Det är mänskligt att se på allt som något som föds, lever och sedemera förfaller, inklusive vår bergrund - men detta synsätt gör en till en sämre geolog. För det är inte alls så enkelt.

Om jag som jobbar med stora tidsperspektiv hela tiden kan komma på mig själv att tänka statiskt och kortsiktigt och även i termer om tillkomst, existens och förfall. Då är det ju inte så konstigt ifall någon som har en hel religion kring det gör så…

Veckad, eller veckas?

Veckad, eller veckas?