Magnetkarta. Blått indikerar högre magnetism.

Som bekant rantade jag runt i blekingska vildmarken i en veckas tid ungefär. Men vad gjorde jag där? Jo jag var på en kurs i kartering. Det innebär att vi fick lära oss göra en bergrundskarta över ett område. Från noll alltså.

Man gav sig ut parvis i skogen och letade efter blottade bergshällar. Lösa stenblock duger föga eftersom dessa kan vara långväga transporterade av inlandsisen. Nej fasta bergshällar ska det vara. Sen hade man några km2 område som skulle täckas in under 4a fältdagar. Det innebar som jag redan beklagat mig över att man fick gå en himla massa i eländig terräng i jakt på dessa bergshällar, som vi såklart på förhand inte visste var de fanns. Vissa hällar ser man på flera hundra meters håll. Andra såg man knappt även om man stod rakt på dem. Den variationen stod skiftande grader av igenväxtlighet för. Men efter ett tag började man bli varm i kläderna och lite bättre på att läsa av landskapets möjligheter till hällar. Inte helt oväntat är det ont om hällar i dalar och sänkor och mer på kullar. Men inte alltid, för rätt ofta är kullar bara ren morän, dvs lösa issediment där skenbara hällar sticker fram, som snarast bara är jättestora stenblock.

Nedan. Lösfynd av diabas med mikroklin och röda kvartskristaller inbäddade. Diabas som gått genom en pegmatit troligen enligt professorn.

Ett sätt att avgöra om det är en häll eller ett jättestenblock är att studera bergartens struktur, om dess lineation och foliation följer samma mönster som tidigare fynd. I en del osäkra fall, om foliationen i bergarten låg i linje med tidigare säkrare hällar så var saken biff. Men ibland är man osäker hur man än gör och då är det bäst att sätta ett fråcketecken på hällen. Så går korrekt vetenskap till, man utesluter allt som inte passar ett redan önskat mönster… eller hur var det nu…

Det vi gjorde rent praktiskt var då att ranta runt i skogen med en vegetations och topografikarta som vi hittade på genom kompass, sol, skicklighet, tur och ett sjätte sinne. Lite som vanlig orientering, fast utan löpning och fasta kontroller. Vid en bergshäll gällde det sedan att bestämma mineralogi, struktur och såklart bergarten. En och samma granitsort kan se ut på många olika sätt, så det är allt annat än lätt. Med med hjälp av lupp och slägga lyckades man nog åtminstone träffa rätt på ett par hällar. Vi hade även en magnetisk karta till hjälp som också kunde indikera skillnader mellan bergarter. Fysiskt krävande med allt luftsande och hamrande men väldigt lärorikt. Vi skulle även hålla utkik efter andra strukturer i bergarterna, så som pegmatitgångar, granitintrusioner, sprickor och veck.

Nedan: Ett fint similärveck.

Nedan, 120 kg försoffat skånskt slättlandsstroll ger sig på blekingsk granit. Vaddå virvel? Jag ser ut så… Iaf i en psykiatrisk profil.