Fotavtryck på månen
Mythbusters är ett trevligt program som jag ser allt för sällan. Nu när vanliga filmmyter och enkla skrönor börjar tryta har man gått över till konspirationsteorier likt den om "månlandningen som en bluff" och man krossade lätt fem klassiska konspirationsmyter varav två var kopplade direkt till geologin. Jag tänkte diskutera den mest "geologiska".
Det handlade om påståendet att fotavtrycken på månen är för perfekta. Man hävdar att det krävs fukt för att ett avtryck ska bli så där perfekt som på bilden ovan. Ja, konspirationsteoretikerna hävdade det alltså. Först trodde jag att mythbusters skulle klanta till det faktiskt…
Problemet var att först hällde man upp lite finsand i två byttor (en med torr sand, en med fuktig) och tryckte i en sko. Inte helt oväntat blev avtrycket suddigt i den torra och skarpt i den fuktiga. Jag visste ju från den sekund de hällde upp sanden att det skulle bli ett suddigt avtryck. Men sen testade man det hela på ett bättre sätt. Man använde en vakuumkammare och den här gången använde man inte finsand utan konstgjord regolit. Finsand är för grovt och för rundat och skulle behöva ett matrix av ännu finare partiklar för att kunna binda - eller just vatten.
Hela poängen för att det ska kunna bli ett avtryck är ju nämligen rätt simpel - och handlar helt om geologi (eller mest geofysikaliska krafter). Du kan inte ha ett sediment som har för stora partiklar och för rundade partiklar och få den att sitta ihop utan fukt - det är helt sant. Det som får torr månregolit, dvs krossad och vittrad sten att binda samman är kohesion. I geologins värld handlar det om partiklarnas förmåga att binda till varandra pga fysiska ojämnheter i partiklarna och även elektromagnetiska krafter. I en fuktig miljö skulle även saker som vatten binda partiklarna (till en viss mättnadsgrad), men de skulle även skapa undertryck och liknande saker för att än mer förstärka kohesionseffekten. Du hittar nästan inte en enda rundad partikel på månen, eftersom månen inte utsatts för någon jordlik erosion. Inga transporter i vind eller vatten. Partiklarna är därför perfekta för kohesion. Framförallt om man packar till dem lite.
Men det behövs som sagt inte alls vatten för att binda samman partiklar - det enda som behövs är just att partiklarna är ojämna och att de är tillräckligt små för de elektromagnetiska krafterna att ha större betydelse än andra gravitationsrelaterade fenomen osv. Lägg därtill att månen har lägre gravitation än jorden och kohesionskrafterna bör som jag förstår det kunna vara relativt sett ännu starkare där. Dvs är det någonstans i universum man kan göra ett perfekt fotavtryck så är det på månen i dess regolit.
Och ungefär så här lätt är det att motbevisa och förklara alla påståenden som månkonspirationsteoretikerna spottar ur sig. Allt som krävs är kunskap - något de aldrig någonsin har - men åsikter har de trots det gott om.
Jag såg avsnittet och det var ju helt klart en underbar totalsågning av ett urval av konspirationsteorierna kring ämnet! :-)
Jag kommer att tänka på Mars också. Det finns massor av bilder tagna av Mars-rovers där de tycks köra omkring i lera. Däcken lämnar djupa, till synes blöta spår. Gravitationen är hyfsat svag på Mars, och atmosfärens tryck är typ under en procent av Jordens. Och det är väl runt -30 grader celsius som varmast om dagarna. Sammantaget missar förhållandena på Mars med en hårsmån trippelpunkten för vatten. Jag har en gång luskat fram att vatten kan vara flytande på Mars blott mellan 0 och 6 grader celsius. Knappast då blöt lera som de kör omkring i.
Sanden på Mars torde då vara likadan som på Månen. Fast, med visst undantag, då Mars har fordom haft geologiska processer som inkluderat vatten, samt att de har vindpåverkan fortfarande?
Comment by Mikah — October 19, 2008 @ 11:38 pm
Mikah: “Däcken lämnar djupa, till synes blöta spår.”
Mars och spår ja… Det är lite knivigare.
Problemet med Mars är att här har du en stark eolisk process, vind som du säger - och inget gör rundare partiklar än vinderosionen nämligen. Så troligen är det “fossila” partiklar som de kört igenom från strålningsvittring eller kemisk vittring eller äldre vattenpartiklar, som inte utsatts för en eolisk slipning.
Fast det är klart, det är rätt minimal slipning av riktigt små vindburna sediment.Det är ju silt vi talar om nu, inte sand… Det måste upp på sandstorlek för att slipas tror jag. Silt slipas inte nämnvärt oavsett erosion (tror jag).
Jag tror att kohesionskrafterna består i silt oavsett om den är eolisk eller vattenslipad.
Comment by Terra — October 20, 2008 @ 12:49 pm
Aha! Silt.
Och så finns det en massa elektromagnetiska krafter (statisk elektricitet?) också som håller ihop allt?
Comment by Mikah — October 20, 2008 @ 7:02 pm
Yepp. “statisk elektricitet” + partiklarnas kantighet.
Comment by Terra — October 20, 2008 @ 7:03 pm
Räta ut ett frågetecken åt mig, Terra Incognita!
För många år sedan studerade jag geovetenskap på universitetet. Där talade man om mo och mjäla. I en ännu mera fjärran forntid studerade jag på väg- och vatten på KTH. Där kallades ett tjälfarligt intervall mellan dessa fraktioner för silt och var av stort intresse för blivande vägbyggare.
Jag glömmer aldrig den uppsyn av illa dold avsmak som mötte mig när jag (som teknolog och utböling) råkade använda S-ordet på universitetet. Vad gäller idag?
Comment by Camilla Grepe — October 21, 2008 @ 7:40 am
Camilla - kan trösta dig med att universitetsutbildade arkeologer använder uttrycket silt också. Fast å andra sidan brukar geologer i allmänhet bli lite gröna i ansiktet när de hör vilka termer arkeologer svänger sig med…
Jag tycker inte du ska vara så hård mot de stackars bustrarna - de måste ju bygga upp lite spänning i programmet. Bra att de börjat ta sig an konspirationsmyter - om det är något som visar hur viktigt det är med god vetenskaplig kunskap så är det dessa vansinnesidéer baserade på dåliga förkunskaper.
Comment by ArchAsa — October 21, 2008 @ 7:49 am
Camilla: Skumt. Mo och mjäla är inte uttryck som används idag av geologin utan man är internationaliserad och använder i stigande storleksordning:
Lera, silt, finsand, mellansand, grovsand, fingrus, mellangrus osv.
Eller ja, man har inte exakt samma begrepp som i anglosaxiska länder, men nästan. Mo och mjäla är iaf helt döda begrepp som inte ens de äldsta geologerna på institutionen skulle använda idag - så är det något som skulle väcka uppsyn är det användandet av dessa uttryck. Jag tror tex inte att du skulle få lov till det på ett examensarbete. Vi läste lite kort om dem rent kuriosamässigt, eftersom vi kan komma i kontakt med det sen i yrkeslivet, men det är inget som man ska använda.
Comment by Terra — October 21, 2008 @ 7:51 am
Åsa: Va och va? Två stora frågetecken. :) Det ÄR silt som gäller. Mo och mjäla är begreppen som ska vara döda och begravda sen åtminstone 15 år och inte silt.
Och inte är jag väl hård mot mythbusters? Jag tyckte ju att det var bra som de gjorde - jag la bara till lite mer detaljer. Jag kanske formulerade mig lite otydligt där i början eftersom jag reagerade lite på det där med finsanden, men i stort tyckte jag deras insats var bra.
Comment by Terra — October 21, 2008 @ 7:52 am
Tack för era klargöranden angående mo, mjäla och silt. Att det därmed också framgått att jag själv numera tillhör arten levande fossil, ja det bjuder jag på!
Comment by Camilla Grepe — October 23, 2008 @ 10:45 pm
Camilla: :)
Comment by Terra — October 24, 2008 @ 6:18 am